Fru talman! Det här är intressant. Det görs massor av saker, säger Ulrika Carlsson. Men den synen delas inte av till exempel era partikamrater i SKL. De säger att det behövs mer pengar till kommunerna nu. Annars kommer varslen att bli uppsägningar. Och det är inte bara tomt prat, utan så är det. Då kan man ha hur många nationella prov man vill, men det måste ju vara någon som kan rätta dem också. Det måste finnas några lärare ute i kommunerna.
Ni pratar likaså om att satsa på yrkesvux. Trots att vi antagligen har en av de största kriserna sedan 30-talet i Sverige kommer inte vuxenutbildningsplatserna att uppgå till den summan vi hade när det rådde högkonjunktur.
Ni vill skylla på ungdomar. Arbetslösheten är rekordhög nu - 25 procent av ungdomarna! Det är klart att man klarar sig bättre om man har en bra utbildning, och det är skolans ansvar. Men nu står vi inför en situation där vi måste fråga oss: Vad gör vi just nu? Oavsett om det är läsa-skriva-räkna-garanti eller någonting annat lär det inte hjälpa den 19-åring som står i dag och är helt förtvivlad och inte får någon hjälp över huvud taget. De känner bara apati och att ingen hjälper dem. I stället skulle ni kunna se till att kommunerna får pengar och satsa på utbildning. Utbildning är det absolut viktigaste. Det är alltid viktigt, men det blir så mycket viktigare när vi har lågkonjunktur.
Ni står bara helt passiva och säger att det görs massor av saker. Men hur kan då ungdomsarbetslösheten vara 25 procent, om det görs så mycket? Det är ju inte sant. Min fråga är: Kommer det nya åtgärder, som är så välbehövliga, i regeringens vårproposition? Eller kommer alla varsel att bli faktum?