Fru talman! Så här på kvällen kan det vara lite svårt att locka fram repliker, men Johnny Munkhammar lyckades bra. Även jag, som inte anser mig företräda ett parti som har någon sorts dogmatisk skattehöjarpolitik, kände att det fanns ett och annat att säga.
Jag håller absolut med om att människor ska ha makt över sitt eget liv, men jag tycker att i den makten ligger också makten att i demokratiska val välja företrädare som använder sig av skatter för att vi ska kunna finansiera vissa saker gemensamt. Om människor i demokratisk ordning kommer fram till att de tycker att det är smart att vi gör vissa saker tillsammans, att vi delar på risker och har gemensamma trygghetssystem, att vi har en offentligt finansierad sjukvård, så att inte människor får ligga och förblöda för att de inte har en sjukförsäkring och att vi har en gemensam offentligt finansierad skola, så att människors förutsättningar i livet inte ska avgöras om deras föräldrar har råd att skicka dem till en bra skola eller inte, tycker jag verkligen att vi ska respektera det och inte tycka att det är dåligt av dem att välja att vi politiker förvaltar vissa pengar gemensamt.
Nu är Johnny Munkhammar faktiskt en sådan politiker som har fått det fantastiska förtroendet att fördela skattekronorna så klokt som möjligt och ta in dem på ett så bra sätt som möjligt. Då blir man lite nyfiken på hur han ska förvalta det här förtroendet. När jag lyssnar på anförandet börjar jag undra om det är några skatter kvar snart.
Nu har man kommit på den smarta idén att om man sänker skatterna blir det mer skatteintäkter. Det låter som en jättebra idé. Att vi inte har tänkt på det förut. Då kan vi ju ta bort allihop. Men hur mycket pengar blir det kvar då? Det är min fråga.