Fru talman! Skatten är varje svenskt hushålls största enskilda utgift. Man kan jämföra med bostadsutgifter och utgifter för mat eller kläder. Skatten är alltid den största utgiften. Men skatten skiljer sig från de andra utgifterna på minst två olika fundamentala sätt.
För det första är skatten obligatorisk. Skatten måste man betala. Mängden skatt man ska betala kan man inte påverka själv, utan den bestäms av politiker som sitter i den här kammaren och som sitter i olika andra kommunala församlingar runt om i landet. Det är inte man själv som bestämmer. Man måste betala. Om man inte betalar vartenda öre begår man ett brott, och så kommer det ett straff. Skatten drivs in med tvång, och man måste betala. Man kan inte påverka hur mycket man ska betala till skillnad från alla andra utgifter, som man kan påverka. Om man känner att man vill prioritera någon särskild utgift kan man försöka dra ned på de andra. Man kan försöka hitta ett billigare boende. Man kan försöka strama åt matkontot ifall man vill ha mer pengar till någonting annat. Där kan man påverka.
Skatten kan man inte påverka. Det är alltid politikerna som fastställer detta, och man måste betala. Någon kanske säger: Visst kan man påverka hur mycket skatt man betalar. Vi har trots allt demokrati, och vi har ju val! Okej, då har man alltså en chans vart fjärde år och då som en röst bland sju miljoner väljare. Så mycket makt har man över den största utgiften för ett hushåll till skillnad från alla andra utgifter som man kan påverka när som helst, vilken timme som helst och vilken dag som helst på året. Där har vi den fundamentala skillnaden mellan skatten som utgift och alla andra utgifter. Det handlar om politikers makt mot den enskildes makt.
Det säger sig självt att ifall skatten är mycket hög har politikerna mycket makt och människan lite makt över sitt eget liv. Politikerna styr människors eget liv med deras egna pengar.
Den andra fundamentala skillnaden mellan skatter och alla andra utgifter är att hälften av alla skatter är osynliga. Arbetsgivaravgiften dras för det mesta från lönen utan att det redovisas. Det handlar om att staten tar in hundratals miljarder kronor i skatt som man inte talar om för medborgarna att man tar in. Momsen kan man ofta inte se om man inte läser mycket noga på olika kvitton. Hälften av alla de hundratals miljarder som staten tar in i skatt tar man in på ett osynligt sätt. Detta var naturligtvis en strategi under de år och decennier som Socialdemokraterna kontinuerligt höjde skattetrycket i Sverige. Då var tanken: Medborgarna kommer aldrig att gå med på de dramatiska skattehöjningar som vi vill ha, så vi gör dem osynliga. Vi talar inte om att vi tar upp skatterna! Så var det.
Jean-Baptiste Colbert som var rådgivare åt den franske kungen Louis XIV sade att beskattningens konst är att plocka gåsen på alla fjädrar utan så mycket kackel. Det var strategin också från socialdemokratin när man gjorde sina dramatiska skattehöjningar. Man sade: Gör dem osynliga så märker folk inte att vi höjer skatten! Gunnar Sträng som var finansminister och ansvarig för många av skattehöjningarna sade: Steg för steg ska vi socialisera detta samhälle, men vi ska inte basunera ut det på gator och torg där det så lätt kan missförstås!
Så såg strategin ut för att dramatiskt höja skatterna och dramatiskt öka politikernas makt över människors liv utan att tala om det för dem som fick betala. Här ligger den principiella skillnaden också i människosyn, som var uppe här tidigare. Om vi tycker att människor själva ska ha makt över sitt eget liv - och nu talar vi inte om rika människor, som alltid har makten över sitt eget liv, utan om vanliga människor - så måste vi låta människor få behålla större delen av det de själva tjänar ihop. Det är ju först och främst deras pengar och inte politikernas pengar.
Om man däremot inte har några som helst bekymmer med att kontinuerligt ge politikerna mer makt över människor och att kontinuerligt tvinga människor att betala pengar som de själva inte kan påverka annat än som en röst bland sju miljoner vart fjärde år kan man naturligtvis kontinuerligt höja skatterna. Det är det vi har sett. Socialdemokraterna har i alla år dramatiskt höjt skatter. Det är ett enfrågeparti. De kan inte hålla sig, för de tycker egentligen att alla pengar tillhör staten. Därför tycker de att de hela tiden ska höja skatter och självfallet också dölja detta.
Vi står för en annan utgångspunkt. Vi tycker att människor ska ha makten över sitt eget liv. Vanliga människor ska få behålla större delen av det de tjänar ihop.
Sedan finns det mycket viktiga offentliga uppgifter som bara kan skötas gemensamt genom statens och det offentligas ram. Rättsstaten ska fungera. Poliser ska vara synliga och fungera. Vi ska ha ett försvar för vår demokrati. Vi ska ha en skola som ger alla chansen att komma någon vart oavsett vilken bakgrund man har. Vi ska ha en sjukvård som når alla som behöver den i tid. Självfallet är det så. Men det är inte det som driver skattehöjarna. De drivs av en dogmatisk skattehöjarideologi som inte bryr sig om tvång som definitivt inte bryr sig om människors frihet.
Skatter har självfallet också ekonomiska effekter. Detta diskuterar vi ofta. Men vi ser sällan det motsatta - att pengar hos medborgarna också gör nytta ute i samhället. Det handlar om pengar som människor själva får bestämma över. Ibland tror man att pengar bara gör nytta så fort de har hamnat i statskassan. Men pengar gör också nytta ute i samhället när människor får bestämma hur de ska spenderas. Då tar människor pengarna och investerar i ett företag, och de tar pengarna och konsumerar vilket skapar jobb någonstans. På det sättet hålls ekonomin i gång. Pengar i fickorna hos folk gör så att samhället blir innovativt, dynamiskt och växande. Det skapar jobb. Om man bara tänker på att dra in varenda tillväxtökning i ökad skatt skapar man större intäkter hos det offentliga, men man skapar definitivt inte mer ekonomisk tillväxt.
Produktiva insatser måste löna sig. Det måste löna sig att utbilda sig, driva företag och arbeta. Sådana saker måste löna sig. Med dramatiska skattehöjningar och skattechocker, som detta enfrågeparti står för, får vi inte detta. Tack vare exempelvis jobbskatteavdraget och andra skattesänkningar har vi fått det under Alliansens tid vid makten. Det lönar sig mycket bättre att arbeta. Detta har lett till en kraftig minskning av utanförskapet så att fler människor nu har arbete än jag tror någon gång tidigare i svensk historia. Så går också svensk ekonomi väldigt bra, och där är skattesänkningarna ett tydligt bidrag.
Bidrag ska inte löna sig lika bra som en lön från ett arbete. Det måste löna sig att arbeta framför att få bidrag. Välfärden är fantastiskt viktig, men bidragen är det inte. Det viktiga är att arbete lönar sig. Det är mycket mer rättvist att det lönar sig att arbeta än att man beskattar detta arbete stenhårt så att Peter Persson och hans vänner får massor med makt över människors vardag.
Vi ska se till så att människor får behålla sina egna pengar för vardagsfrihetens skull, för jobbens skull men också för välfärdens skull. Sedan vi kom till makten 2006 och sänkte skatterna har vi fått större intäkter till det offentliga. Vi har nu mer pengar till sjukvård och till skola än vad vi någonsin tidigare har haft både därför att vi har större intäkter och därför att vi har prioriterat dem framför bidragen. Vi har mer välfärd nu.
Titta på Kanada, som har 30 procents skattetryck och som lägger mer pengar än Sverige per person och år på offentlig sjukvård! Detta gör de trots att de har 30 procents skattetryck och vi har 45 procent. Det finns inget samband mellan höga skatter och hög välfärd. Tvärtom är det ofta så att när man sänker skatter blir det sådan fart på ekonomin och människor kommer i arbete att man också får större intäkter till de mycket angelägna välfärdsuppgifterna.
Låt oss nu fortsätta på den vägen! Vi talar om inkomstskatten och att låta människor få behålla mer av sina egna pengar. Det är bra för dem, det är bra för samhällsekonomin och det är bra för jobben. Låt oss undvika den dogmatiska skattehöjarideologi som bara går ut på att staten ska bestämma och på att bidragen ska höjas!
I detta anförande instämde Patrick Reslow (M).