Fru talman! Vi debatterar ett betänkande om inkomstskatter. Det handlar om alla de förslag som riksdagsledamöter har skrivit om just inkomstskatter. Jag skulle vilja börja med att yrka avslag på samtliga dessa motioner och bifall till förslaget i betänkandet.
Inkomstskattefrågor är viktiga av flera skäl. De är viktiga för människor därför att vi i Sverige har ganska höga skatter. Vi tar en stor del av människors surt förvärvade pengar. Samtidigt är skatterna centrala och avgörande för att vi ska få in pengar för att bekosta välfärden. Men vi måste samtidigt dessutom vara måna om att ha en skattenivå och ett skattesystem som uppmuntrar välstånd och ekonomisk utveckling, därför att utan välstånd och ekonomisk utveckling blir det inga skatter och ingen välfärd. Därför är dessa frågor centrala och viktiga.
Fru talman! Jag skulle vilja göra en liknelse mellan det svenska fotbollslandslaget och den svenska ekonomin. Visste fru talman att Sverige, lite beroende på hur man räknar, är världens tionde bästa land på fotboll? Jag blev faktiskt lite förvånad när jag fick reda på detta genom att googla just fotbolls-VM. På Wikipedia konstateras det att med vårt silver från 1958, vårt brons från 1952 - det är inte så många som känner till det - och vårt brons från 1994 är Sverige, lite beroende på hur man räknar, världens tionde bästa land på fotboll.
Frågan är: Är vi bättre på välstånd, det som på något sätt är grunden för välfärd och arbete, än vad vi är på fotboll? Om man tittar på historiken kan man konstatera att vi efter andra världskriget var tredje bästa land i hela världen. Vi var lika bra på välstånd som Tyskland är på fotboll. Det säger en del eftersom Tyskland har ett väldigt bra fotbollslandslag.
Men sedan gick det desto sämre. Under lång tid var Sveriges ekonomiska utveckling negativ, och till slut hamnade vi i något som man skulle kunna likna vid farmarligan med ekonomisk stagnation i jämförelse med vår omvärld.
Under de senaste åren har det dock hänt någonting, och den svenska ekonomiska utvecklingen har - faktiskt nästan mirakulöst - återhämtat sig. Vi är i dag världens tio rikaste land. Vi är lika bra på välstånd, alltså det som är grunden för jobb och välfärd, som vi är på fotboll. Om detta är bra eller dåligt kan man diskutera. Jag tycker i varje fall att man kan konstatera att visst, vi har vissa framgångar i fotboll, men så himla bra är vi inte. Det säger en del om vårt behov av att se till att fortsätta ha en bra ekonomisk politik för att utveckla vårt välstånd ännu mer.
Givet hur det ser ut och har sett ut under den senaste tiden tror jag dock att framtiden ligger mer i Sveriges ekonomiska utveckling och kanske inte i riktigt lika stor utsträckning i vårt fotbollslandslag. Och varför gör den det? Jo, för vi har precis kunnat bevittna hur Sverige har klarat sig ur den ekonomiska finanskrisen - den värsta krisen på kanske 80 år - med bravur. Vi var det land i västvärlden som klarade oss absolut bäst.
Tittar man på förra året, 2010, kan man se att vi vann EM i ekonomisk utveckling. Inget annat europeiskt land hade så hög tillväxt som Sverige. Tittar man på det senaste kvartalet kan man se att Sverige hade mirakulösa 7,3 procent i tillväxt, och det finns flera bedömare och internationella kommentatorer som börjar tala i termer av att Sverige är en tigerekonomi. Det betyder att vi har en tillväxt och en ekonomisk utveckling som enbart har sin motsvarighet i länder som Indien och Kina.
Därför, fru talman, tycker jag att det är lite konstigt när Peter Persson står i talarstolen och talar om att Sverige är ett fattigare land.
Förklaringen till att det har gått så här positivt under de senaste åren är flera, men en central del är onekligen den ekonomiska politik som regeringen har fört och som i huvudsak har handlat om jobbskatteavdraget. Jag skulle vilja nämna tre skäl till att det är så.
För det första har jobbskatteavdraget gjort det lönsamt att arbeta. Vi byggde tillsammans välfärdsstaten, men Socialdemokraterna var ensamma om att bygga bidragsstaten. Jag vet att Socialdemokraterna gärna går upp och tar åt sig äran för den gemensamma välfärd vi har. Även om vi kanske inte har varit överens om alla delar har dock alla partier i Sveriges riksdag i huvudsak varit överens om utvecklingen mot att Sverige ska ha en gemensam och generell välfärd.
Tittar man på övriga europeiska länder som har välfärdsstater precis som Sverige kan man konstatera att det i många fall var borgerliga partier som gick i bräschen för denna utveckling. Få länder, om något, har däremot byggt upp ett sådant omfattande system av bidrag som Sverige tidigare gjorde. Det är otvetydigt så att ansvaret för detta ligger på Socialdemokraterna.
Sverige var ett av de länder i världen där det lönade sig minst att arbeta. Jag hade en kompis som jobbade som elektriker och blev arbetslös. Han bodde uppe i Jämtland. Han konstaterade att när han fick ett nytt jobb som låg fem mil bort att han faktiskt förlorade på att ta jobbet i jämförelse med att gå på a-kassan. Jag skulle kunna dra fler sådana exempel, och jag tror att vi alla har upplevt det.
Med jobbskatteavdraget hände någonting - då blev det lönsamt att arbeta. Då blev det en skillnad mellan att gå till jobbet och att inte gå till jobbet. Jag tror att de flesta människor inser att man inte kan bygga ett samhälle på ett annat sätt. Det måste löna sig att arbeta.
För det andra är jobbskatteavdraget centralt därför att det har inneburit att stora grupper, i huvudsak låg- och medelinkomsttagare, har fått mycket mer pengar i plånböckerna. Det har gjort att deras köpkraft har stärkts, vilket har haft en positiv effekt under krisen. Alla som jobbar heltid får 1 000 kronor i månaden. Går man in på www.jobbskatteavdraget.se kan man knappa in sin inkomst och se hur mycket man får i skattelättnad. Den som tjänar 20 000 får ungefär 1 500 kronor. Miljonären kan inte få så mycket mer. Det säger sig självt att det därmed är en skattesänkning som i huvudsak riktar sig till låg- och medelinkomsttagare.
För det tredje har jobbskatteavdraget inneburit att vi har fått fler i arbete. Det var tydligt under åren efter att jobbskatteavdraget infördes - åren före krisen - att sysselsättningen ökade påtagligt. Detta är inte bara borgerlig propaganda utan någonting som LO skriver under på. Det är någonting som Konjunkturinstitutet vidimerar och som Finanspolitiska rådet och OECD håller med om. Det har blivit lönsammare att arbeta. Vi har minskat marginaleffekterna på arbete, och vi har stimulerat arbetskraftsutbudet.
Vi kan nu se i prognosen att vi planerar för en arbetslöshet på - enligt det gamla måttet - 3 procent år 2015. Det är siffror man får gå tillbaka till 80-talet för att hitta. Då hade vi samtidigt en offentlig sektor som inte var särskilt effektiv - det ska man vara ärlig nog att säga - och väldigt hög inflation, vilket gjorde att vi kunde ha låg arbetslöshet. Nu är vi snart tillbaka på de nivåerna. Det är historiskt.
Jag tror att vi behöver framtidstro i Sverige. Vi har också all anledning att ha det, för om denna ekonomiska och politiska utveckling får fortgå kommer vi inom tio års tid att vara lika bra på välstånd - och det är det som är grunden för jobb och välfärd - som länder som Frankrike och England är i fotboll. Med detta i ryggen tycker jag att Sverige har all anledning att se med tillförsikt på framtiden och ha en framtidstro.
Med dessa ord yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.