Fru talman! Denna skattedebatt har nästan utvecklats till en sportdebatt. Det började med att David Lång var bekymrad över de svenska spelarnas flykt till Danmark. Sedan fick vi höra talas om fotboll och frågan om cricket, bandy och basket och så vidare. Det är väldigt frestande, men jag ska nog avstå från att diskutera alla olika sporters betydelse.
I det här betänkandet finns en sak som är tydlig, och det gäller skatteskala och grundavdrag. Där finns det fyra reservationer. En är från Socialdemokraterna, och där vill man ha en rättvis skattepolitik. Man definierar sig själva som rättvisa.
Sedan finns det en från Miljöpartiet. Och jag vill inte anklaga Helena Leander för att bygga det hela på; det är en annan inriktning.
Även reservationen från Sverigedemokraterna har anslaget att man ska ha rättvisa skatter.
Så kommer det rättvisaste av allt rättvist, nämligen Vänsterpartiet. Där är den fullkomliga rättvisan.
Det här är ett av de problem som vi har i Sverige, nämligen att fastställa vad som är rättvis skatt. Under förra mandatperioden fick vi löfte från Socialdemokraterna att man skulle presentera ett rättvist skattesystem. Det är svårt, hävdade jag redan då, för det beror på olika värderingar vad som är rättvist eller inte. Jag har aldrig trott att det finns en absolut rättvisa i skattesystemet. Däremot kan vi sträva efter att ha ett skattesystem som är så rättvist som möjligt i förhållande till de olika grupperna. När Peter Persson säger, antyder åtminstone i ganska klara verba, att vi från allianspartierna skulle vilja ha ett orättvist skattesystem ställer jag inte upp på det. Det handlar om olika värderingar.
Ta fastighetsskatten som belastade pensionärer som kanske bodde i väldigt bra lägen, fick rika grannar och fick betala väldigt mycket i skatt. Var det rättvist? Nej, det var det inte. Jag tar det bara som exempel på att det är svårt att fastställa vad som är rättvisa. Men jag vill påstå att vi under mandatperioden i varje fall strävat efter att få ett bättre skattesystem som accepteras av många fler människor.
Fru talman! Man kan ha olika synpunkter på hur bra vi har lyckats. Jag tror för min del att man ska gå tillbaka till det som jag anfört tidigare någon gång, nämligen det som Bertil Ohlin sade i en skrift som kom ut 1950, det är 61 år sedan, att det måste löna sig att arbeta. Han skriver där att människans vilja att arbeta är en välsignelse. Ordet välsignelse är väl ingenting som vi skulle använda i dag, men detta är så grundläggande för vårt sätt att se på arbete. Vad skapar ett arbete? Ja, det skapar ett mervärde i ekonomiska termer. Men det skapar framför allt en gemenskap, att vi har någonstans att gå, att vi vet att vi gör någonting bra. För detta vill vi ha någon form av ekonomiskt utbyte.
Jag tycker att skattesystemet ska vara utformat så att jag känner att jag gör någonting bra och för det får jag ett utbyte. Jag kan försörja mig och min familj och så vidare. Det är det allra väsentligaste. Då tror jag att man känner att det är ett mervärde man får. Hur hög ska skatten vara? Det är omöjligt att säga det exakt.
Fru talman! Vi har vid några tillfällen gjort mycket stora skattereformer. Gunnar Sträng gjorde det 1973, tror jag, då han dramatiskt sänkte marginalskatterna. Sedan steg de till helt orimliga 80, 85 och 90 procent. Det var mer lönsamt att leva på lån och räntor än på lön. Det är farligt när man hamnar i den situationen.
Sedan fick vi den underbara natten när Socialdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet samverkade. Den stora effekten av detta blev att det inte längre var så lönsamt att leva på lån. Det tror jag var väldigt bra, för det skulle vara mer lönsamt att leva på arbete. En del förlorade på detta, för de fick stora marginalskattehöjningar, kan man säga. Man hade rätt till stora avdrag för räntorna på lån, obegränsat i stort sett.
Vi fick också 1990 års skattereform, som alla tycker var bra i huvudsak. Den fick en del effekter som var oförutsedda, särskilt när det gällde kapitalbeskattningen av fastigheter.
Nu har vi ett betänkande som omfattar väldigt många olika saker. Jag skulle vilja ta upp värnskatten och hur lönsamt det ska vara att arbeta.
Jag tycker att det är ett stort problem att allt fler av de heltidsarbetande drabbas av statlig skatt i förhållande till 1990. Det tror jag är en väsentlig sak. Jag skulle kanske inte vilja ge råd till Socialdemokraterna, men ni har en tendens att alltid försvara detta och säga att det är rättvist. Det har dock väldigt många andra effekter enligt mitt sätt att se det. Jag är också för att vi ska ha en progressiv beskattning, men frågan är hur skatteskalan ska se ut.
Jag tror för min del att det är väldigt viktigt att människor verkligen känner att de får ut mer av sitt arbete. Jag är en stark förespråkare för jobbskatteavdrag, som jag anser vara en bra metod att få folk att arbeta mer. Men jag anser också att det är viktigt att vi skjuter upp marginalskattekurvan, så att ganska få människor betalar statlig skatt. Jag är en stark förespråkare för att vi ska fortsätta den vägen och skjuta upp det här.
På sikt tycker jag också att värnskatten ska avskaffas. När Folkpartiet och Socialdemokraterna gjorde upp en gång i tiden, 1990, hade vi ingen värnskatt. Men det fanns en inskrivning där, nämligen att om omständigheterna gjorde att vi behövde det, om det skulle bli så dåligt i Sverige, så skulle man kunna införa detta, och det gjorde den socialdemokratiska regeringen tillsammans med Vänsterpartiet 1995. Vi har den formen av krisläge fortfarande. Men jag tror att detta är en sak som vi alla måste fundera på. Är det rimligt med dessa höga marginalskatter, som omfattar allt fler?
Fru talman! Jag ska bara ta upp en sak till. Jacob Johnson diskuterade avdragsrätt för fackliga avgifter. Det är en intressant sak i två avseenden. Kan man hävda att alla inkomster och pensioner ska beskattas lika om man samtidigt vill införa en avdragsrätt exklusivt för de yrkesaktiva? Jag anser att det är en matematisk omöjlighet. Jag förstår att man av andra skäl kan vilja det, men det går inte att konstruera en sådan skatteskala. Då måste man införa samma avdragsrätt också för pensionsinkomster.
Men frågan är ideologisk. Jacob Johnson tar upp den väldigt förenklat, enligt mitt synsätt, och motiverar sin ståndpunkt med att arbetsgivarna har avdragsrätt för detta. Men det är inte så, Jacob Johnson. Arbetsgivarna har inte den avdragsrätten. Man har den inte för medlemsavgifter, utan för serviceavgifter. Det är en principiell skillnad i vad man betalar för. Jag menar att det därmed finns en likhet i skattesystemet just nu och att det i själva verket är ni som vill införa en särregel.
Jag tycker också att vi ska ha en väldigt bra arbetslöshetsförsäkring och är för att vi ska använda skatterna till detta. Huvudsakligen finansieras arbetslöshetsförsäkringen via skatterna, och det är jag absolut för. Men att man ska införa avdragsrätt för en medlemsavgift till facket har en annan ideologisk grund, och detta vill jag inte vara med om.