Fru talman! Rubriken på den här debatten är väl-
färdspolitik. Jag tycker att det alltför ofta bara blir en
sorts materialistisk diskussion om bidrag och den
offentliga sektorns storlek.
För mig handlar välfärden så otroligt mycket om
att människor skall kunna bestämma själva. Man skall
ha makt över sin egen vardag och kunna bestämma
över sitt eget liv. Då blir ju den viktigaste välfärds-
frågan att ha jobb och egna pengar. Pengar kan också
betraktas som något materiellt, men det handlar fram-
för allt om att kunna vara den som styr och ställer i
sitt eget liv. Det handlar om att man inte skall vara
beroende av någon överhets beslut.
Vår liberala vision om jobb handlar just om indi-
videns frihet och individens makt över sin egen tillva-
ro. För att den här friheten och makten över den egna
tillvaron inte bara skall bli någonting krasst, som vi
alltid anklagas för, och bara gälla de friska och starka
krävs det, för att många människor skall få del av
detta, gemensamt betalda insatser för att kunna skapa
frihet.
Friheten för en handikappad ungdom kan ju just
vara att få en personlig assistent. För att en handikap-
pad ung människa skall kunna gå på bio, kunna gå till
jobbet och kunna träffa kompisar som alla andra
krävs det en personlig assistent.
För att friheten och makten över vardagen skall
kunna gälla för en lågutbildad, invandrad kvinna som
vill kunna ge sina barn en bättre framtid än vad hon
själv har kunnat skapa sig handlar det om att det finns
en skola - och kanske t.o.m. att hon får välja skola för
sina barn - som kan ge den bästa utbildningen med
läxstöd, satsning på svenska och bra utbildning i
baskunskaper och att hennes barn får gå i förskolan.
För den arbetslösa småbarnsmamman kan ju fri-
heten och makten handla om att hon har barntillsyn
för barnen och att barnen får gå i en bra pedagogisk
förskola. Om hon är utan jobb får barnen inte gå i
förskolan, och om barnen inte går i förskolan får hon
inget jobb.
För en äldre människa kan frihet och makt handla
om att färdtjänsten skall komma på utsatt tid så att
man själv kan passa den läkartid man har fått. Frihet
och makt kan handla om att både gamla människor
och deras anhöriga kan sova gott i vetskap om att
hemvården faktiskt kommer på morgonen.
Frihet och makt kräver därför välfärdstjänster. Vi
i Folkpartiet vill självfallet att detta skall bli bättre.
Det kräver fler skattebetalare och det kräver att kom-
mun, landsting och stat, som har ansvar för detta,
väljer att jobba med de riktigt viktiga sakerna - att
man gör saker rätt och att man gör rätt saker.
Socialdemokraterna valde att ägna den mesta de-
len av valrörelsens diskussion om de här frågorna åt
att tala om mer statsbidrag. Vi stöder dessa extra
pengar på grund av det som jag nämnde tidigare,
nämligen att det fattas skattebetalare och att man inte
alltid gör de rätta sakerna. Både vi och människor
runtomkring oss ser att mer statsbidrag inte räcker.
Det krävs mycket mer.
För att de människor som för sin frihet och makt i
vardagen ytterst är beroende av de offentligt betalda
välfärdstjänsterna, t.ex. förtidspensionärer, vårdbehö-
vande i alla åldrar, gamla människor och handikappa-
de, säkert och tryggt skall veta att vi har råd med
detta, att detta är något som finns för dem och att de
inte behöver oroa sig för detta, behöver vi en stark
ekonomi. Men vi behöver också en stark vilja.
Bengt Westerberg talade om att det behövs starka
nypor i den ekonomiska politiken för att kunna för-
svara mjuka värden. Det kan också uttryckas så att för
att kunna sköta välfärden måste vi vårda de väl-
ståndsbildande krafterna.
Jag upprörs mycket över att människor är fattiga.
Jag upprörs nästan ännu mer över att människor som
är fattiga också sitter fast i fattigdomsfällor och av
system som vi har byggt upp hindras att ta sig ur sin
fattigdom. Det gör mig nästan ingenting att folk är
rika, men det gör mig oerhört mycket att folk är fatti-
ga och sitter fast i fattigdomsfällor. Jag vill bo i ett
land där människor kan bestämma själva, där männi-
skor så långt det är möjligt får samma förutsättningar
men där de faktiskt får möjlighet att välja att använda
det på olika sätt och får göra olika saker. Då måste vi
framför allt få ett öppet Sverige, ett Sverige där vi
öppnar den nya arbetsmarknaden. Arbetsmarknaden
är ogästvänlig mot människor. Ungdomar, invandra-
re, människor med utländsk bakgrund sedan många
generationer ibland, och lågutbildade släpps inte in.
Det utanförskapet ombildas till vanmakt.
Fru talman! Den andra sidan av det här utanför-
skapet är att vi får färre skattebetalare och att de som
är skattebetalare får mer att betala. Arbete har blivit
så dyrt att vi inte har råd att använda varandra. Vi
människor har gjort oss själva för dyra för varandra.
Människan skall ju skapa system till sin hjälp, system
som skall vara redskap. Nu har systemen i stället
blivit människans fiender. De har blivit hinder. Då
skall vi ändra på systemen. Systemen är till för män-
niskorna, inte tvärtom. Därför tycker jag att det är
otroligt viktigt att vi sänker skatten på arbete, att vi
reformerar arbetsmarknaden så att vi kan släppa in de
utestängda.
Fru talman! Jag har just kommit tillbaka från en
föräldraledighet. Det är underbart att få tillbringa en
tid, med ekonomin nästan opåverkad, med att enbart
vara mamma. Samtidigt har min mellandotter haft sin
pedagogiska förskola som hon älskar, och min son
har kunnat delta i verksamheten på fritis, som hela
tiden följer upp och arbetar i samklang med skolar-
betet. Varför kunde det här ske? Jo, därför att jag
hade ett jobb innan att vara ledig ifrån. Därför får
mina barn den förutsättningen. Det är en skarp kon-
trast att se det moderna klassamhället. Där skiljer
man inte på arbetare och kapitalägare eller arbetare
och tjänstemän, utan där skiljer man på arbetare och
arbetslösa. Arbetslöshetens utanförskap förs vidare
till barnen. Samtidigt som jag har kunnat glädjas åt
mina barns situation har jag känt skammen att andra
barn inte får vara med när fritis åker på utflykt och
tittar på det man har talat om på lektionen. Jag kan
känna vreden över att andra barn inte får den skolför-
beredelse och den pedagogik som mina barn får där-
för att deras föräldrar inte platsar på arbetsmarkna-
den.
Rubriken på den här debatten är Välfärdsfrågor.
Det handlar om så otroligt mycket mer än om pengar,
bidrag och offentlig sektor. Det handlar om att låta
folk få bestämma över sitt eget liv, att göra makt över
vardagen till någonting vardagligt och inte särskilt
märkvärdigt. Det handlar om att jobb och egen för-
sörjning, inte minst för kvinnor, skall bli någonting
självklart.
Fru talman! Man pratar om ekonomiskt oberoen-
de. Det intressanta är att det betyder två helt olika
saker beroende på om det är män eller kvinnor. Eko-
nomiskt oberoende män är oberoende av arbete. Eko-
nomiskt oberoende kvinnor är sådana som inte är
beroende av en man utan kan klara sig själva.
Jag blev ganska illa berörd när jag i morse blev
påmind om att när Göran Persson talar om välfärd
talar han om den i termer av att lillgrabben kan få en
ny cykel och mamman kan få en ny vinterkappa. Jag
kan tala om att mamman vill ha ett jobb, en rättvis lön
och bestämma själv vad hon skall köpa för sina peng-
ar. Vi behöver inte mer av överhet, omhändertagande,
projekt och klienttänkande. Vad vi behöver mer av är
rivna hinder, tilltro och fler möjligheter. Då får vi ett
samhälle med välfärd.