Fru talman! Det behövs en solidarisk världsord-
ning och en rättvis resursfördelning om livet skall ha
en chans på det här klotet. Det behövs respekt för allt
levande och framför allt förståelse för de icke för-
handlingsbara gränser som naturen sätter. Det behövs
en stark solidaritet med alla människor i världen och
med framtidens generationer. Detta handlar solidarisk
välfärd och mitt anförande om.
Självklart måste vi börja här hemma med att ska-
pa arbeten, sänka arbetstiden och genomföra en grön
skatteväxling, förbättra vården, skolan och omsorgen
samt minska de ekonomiska och sociala klyftorna och
skapa rättvisa för inte minst de nya svenskarna. Men
perspektivet, fru talman, måste vidgas. Vi måste höja
blicken över nationsgränsen, över den växande EU-
muren och våga se den fattiga befolkningen på jorden
i ögonen, dem som flyr för sina liv från svält och dem
som inte orkar.
Vi lever på gräddhyllan i världen. Det är vi som
har resurserna, tekniken, och det är vi som har råd.
Det är vi som måste sträcka ut den hjälpande handen.
Det är vi som måste avstå i rättvisans namn.
Vi har snärjt in oss i tron att allt kan värderas i
pengar och att ett ständigt ökat konsumerande är
eftersträvansvärt när det i stället på lite längre sikt är
förödande för överlevandet, även för oss själva.
Hushållningen av våra gemensamma resurser har
exploderat, naturens gränser ignorerats och obalansen
i världen är i det närmaste total när det gäller tillgång
och efterfrågan på livsmedel och livsviktiga förnö-
denheter. Vi är helt enkelt tvingade att återfinna ba-
lansen.
En ständig ekonomisk tillväxt är inte möjlig. Inte
ens en grön tillväxt, som vi i Miljöpartiet förordar, är
gränslös. De förnybara resurserna kräver stram hus-
hållning för att räcka till för alla, och det gäller de
ändliga resurserna i än högre grad.
Vad vi borde eftersträva är en dynamisk balans
mellan oss och alla organismer på jorden där vi var-
samt kan nyttja de förnybara resurserna och skapa en
rättvis fördelning, så att alla ges möjlighet till ett
värdigt liv. Livet är ju till för allt levande, det är inte
bara till för oss människor.
1,3 miljarder av jordens befolkning lever i dag i
extrem fattigdom. Drygt 26 miljoner dör enbart av
fattigdom varje år varav de flesta är barn. Livsme-
delssituationen för dessa medmänniskor är sedan
länge ohållbar, och den blir bara värre. Vattensitua-
tionen är katastrofal i deras regioner liksom den på-
gående miljöförstörelsen.
Det undgår väl ingen att vi har försatt oss själva i
ett kemiskt fullskaleexperiment som infiltrerar hela
livscykeln och drabbar allt levande. De fattiga drab-
bas värst och barnen drabbas förstås först. Marknaden
tar givetvis inga ekologiska och sociala hänsyn. Till
detta måste vi förhålla oss i våra dagliga diskussioner
här och nu i alla beslut och vid alla ekonomiska över-
väganden. Vi kan inte låtsas om att vi inte är en del
av detta.
Vad som behövs är något av en mental revolution,
en kulturell och socialekologisk synvända som kan
lyfta oss ur och bort från snäva och inskränkta per-
spektiv. Det är dags att sätta globala överlevnadsetis-
ka hänsyn på den nationella dagordningen och dis-
kutera nödvändiga begränsningar i produktion och
konsumtion. Det är dags att konkretisera ett rättvist
miljöutrymme, dvs. det resursutrymme som vi kan ge
oss rätt att ta i förhållande till den övriga världen och
utan att det sker på andras och framtidens bekostnad.
Jag föreslår att regeringens nytillsatta tillväxt- och
miljögrupp definierar det rättvisa miljöutrymmet och
använder det som kontroll och avstämningsvärde i
arbetet för en grön tillväxt.
På det internationella planet borde vi initiera att år
2000 blir den rättvisa resursfördelningens år och
sedan aktivt driva på arbetet med en solidarisk sane-
ring eller avskrivning av de fattiga ländernas skulder.
FN uppskattar att en generell sådan avskrivning
skulle rädda cirka sju miljoner barns liv om året. Är
inte detta anledning nog? frågar jag mig.
I dag är biståndet, u-hjälpen, genom olika avtal
ofta i slutändan i stället en nettoöverföring från bi-
ståndstagare till biståndsgivare, alltså ett slags i-hjälp.
Detta är givetvis oacceptabelt. Vår solidariska resur-
söverföring för att öka balansen måste bygga på lokal
och regional självtillit och självförsörjning i u-
länderna, alltså hjälp till självhjälp. I detta samman-
hang ter sig Sveriges biståndsmål som oerhört futtigt,
ja, som en välgörenhetsskärv. Det behövs solidariska
krafttag och en internationell överenskommelse av en
helt annan dignitet.
Av de 75-100 miljarder dollar som årligen satsas
på u-ländernas energiinvesteringar handlar långt över
90 % om fossil energi. Detta är fullständigt horribelt
med tanke på de kunskaper som vi har om växthusef-
fekten och om den giftiga livsmiljö som olja, fossil
och gas skapar. Samtidigt uppgår stödet till miljövän-
lig energiproduktion bara till 200-300 miljoner dol-
lar.
Fru talman! Det behövs en global synvända, ett
skifte av grundläggande tankemönster framför allt
bland världens makthavare inför det nya årtusendet.
Vi här i Sverige med vår teknik, med vår forskning
och våra möjligheter kan gå i första ledet och driva
resursfördelningsfrågan som den viktigaste frågan i
FN. Vi måste hjälpa till med s.k. teknikhopp, dvs. att
komma förbi de dåliga teknikstegen, våra egna miss-
tag, och förmedla den återerövrade insikten om lång-
siktig social och ekologisk hållbarhet. Jag tror att det
är den chans som vi måste ta för att undvika just en
global ekologisk kollaps.
I Sverige förbrukar vi upp till tio gånger mer än
vad som är ett rimligt, rättvist miljöutrymme. Det
finns ingen anledning för oss att vara särskilt stolta.
Också vi överskrider ständigt gränserna för vad natu-
ren och framtiden tål.
Jag anser därför att det är dags att förstärka det
nationella Agenda 21-arbetet med en permanent kon-
sument- och livsstilskommitté, som identifierar
misstagen och som kan ge utvecklingsmöjligheter
inom såväl de nationella som de internationella soci-
ala och ekologiska gränserna, de gränser som vi i
mångt och mycket har blivit blinda för, och att inspi-
rera oss att ta ett ökat personligt ansvar, ett större
engagemang och visa ökad solidaritet.
Vi måste utveckla kretsloppssamhället, den mil-
jövänliga tekniken och inrikta oss på förnybara ener-
gikällor för att successivt och snarast påbörja av-
vecklingen av den livsfarliga kärnkraften och mini-
mera uttaget av farliga metaller och fossil energi ur
jordskorpan.
Vi måste hejda den sanslösa konsumtionen och
besinna den livsstil som vi har utvecklat här i väst-
världen. Vi måste helt enkelt höja blicken och se
effekterna och ta ett större ansvar.
Fru talman! Välfärd handlar i stor utsträckning om
hur barnen har det här hemma och ute i världen. Det
är barnen som alltid råkar värst ut. Det är barnen som
råkar ut för kemikalierna, allergierna, de obotliga
sjukdomarna, krigen, ovärdigheten och svälten. Och
det lilla barnet är som den känsligaste kompassnål.
Nålen kanske darrar, men vart den pekar går det inte
att ta miste på.
För att stärka arbetet för en solidarisk välfärd an-
ser jag att man i skolan från första till sista studieår
bör ha ett övergripande och obligatoriskt ämne om
livet - låt oss kalla det för livet på jorden - som
handlar om grundläggande livskunskap, alltifrån den
mest basala och praktiska överlevnadskunskap till
individuell personlig utveckling, våra behov, balan-
sen i naturen, om kretsloppet och global solidaritet,
dvs. om livets hela spektrum. I grunden handlar vår
närvaro här på jorden om att överleva och just därför
samsas om och hushålla med de gemensamma resur-
serna.
Fru talman! till sist: Varför inte låta idén om det
gröna och rättvisa folkhemmet bli starten för något
större, för en verklig solidaritet med hela världen nu
och i framtiden? Den frågan skickar jag vidare till
socialministern.