Fru talman! Låt mig inledningsvis ge några kom-
mentarer till några av inläggen som har framförts från
talarstolen.
Först en kommentar till Chris Heister. Chris He-
ister är fascinerande i sin tro på sin egen retorik. Hon
tror att det har införts en garanti i Stockholms län, i
Västra Götalands län och på andra håll. Vad som har
införts är ett löfte om att skapa denna garanti, men det
finns inga medel för att genomföra den. Detta är be-
kymret. Det räcker alltså inte att de nya ledningarna i
landstingen säger att nu skall garantin gälla om man
faktiskt inte kan finansiera verksamheten.
I västra Götaland, som jag besökte nyligen, har
den nya majoriteten helt enkelt bestämt sig för att
anta en budget som man inte kan finansiera. Då tror
man att man kan föra upp en förväntad intäkt på 200
miljoner kronor för 1999 och 400 miljoner kronor för
år 2000 genom att säga att detta borde vi kunna få
som FINSAM-pengar.
I Stockholms län har man sagt att om man skall
förverkliga garantin krävs det dock att staten ställer
upp med 200 miljoner kronor. Trots att man har haft
råd att sänka skatten, begär man att staten skall vara
med för att garantin skall utvecklas fullt ut.
Det är helt enkelt så, Chris Heister, att den dagen
kommer då vi kommer att utvärdera vad som har
skett i Stockholms läns landsting. Det är viktigt för
människor att veta vad som faktiskt sker. Blir vården
bättre med sämre resurser? Blir vården bättre när man
inte kan finansiera verksamheten, när man har luckor
i budgeten? Jag tror inte det. Jag tror att det viktiga är
att man tar ansvar för verksamheten, presenterar bud-
getar som är realistiska och naturligtvis att man ser
till att använda resurserna effektivt och att också
minska köerna.
Jag har ingenting emot att man ställer ut löften om
att köerna skall minskas i form av en garanti. Men jag
har i ett antal debatter försökt påpeka att garantin
ingenting är värd ifall det inte finns läkare och annan
sjukvårdspersonal som kan ta emot dem som behöver
behandling. Det krävs helt enkelt att man finansierar
verksamheten, och jag är högst bekymrad när det
gäller flera av de landsting som Chris Heister har
nämnt.
Jag vill dessutom ställa två frågor till Chris Heis-
ter.
Chris Heister talar mycket föraktfullt om den väl-
färdsmodell som vi har arbetat med och som bygger
på dels offentlig verksamhet på viktiga områden -
skolan, vården, omsorgen - dels på sociala försäk-
ringar som är gemensamt finansierade och öppna för
alla. Hon tror att detta på något sätt är ett hot mot
välfärden. Säg mig ett enda samhälle, en enda nation,
som har gått längre när det gäller att fördela resurser-
na till medborgarna än de samhällen som har använt
denna modell? Finns det några sådana exempel?
Finns det några förebilder att söka efter? Berätta det i
så fall för oss, Chris Heister. Sedan en sista fråga:
Hur gick det med tillväxten när ni regerade senast?
En liten kommentar till Ingrid Burman: Visst, de
ekonomiska åtstramningarna har varit tuffa under
perioden 1995-1998. Men det är viktigt att påpeka att
de nog i stor utsträckning var en förutsättning för att
vi skall kunna klara välfärden för nästa generation.
Det var nödvändigt att komma ur det ekonomiska
moraset.
För Birgitta Carlsson vill jag påpeka att de som
har försökt att införa en grundpenning eller en s.k.
grundlön eller grundtrygghet som ersättning för de
inkomstrelaterade försäkringssystemen i alla fall
faktiskt har misslyckats när det gäller att skapa en
bättre fördelning. Det finns inga exempel på att
grundtrygghetssystemen faktiskt ger den grundtrygg-
het som man säger sig sträva efter. För min del är jag
för att vi arbetar vidare - jag återkommer till det -
med de inkomstrelaterade systemen, dvs. att du skall
vara garanterad en rimlig del av din inkomst när du
råkar ut för sjukdom eller när du blir gammal.
Jag skall också säga till Ulla-Britt Hagström när
det gäller detta med väntetider: Förväxla nu inte Han-
dikappombudsmannens ganska alarmerande rapport,
som handlade om ett antal fall som har gått vidare till
prövning i länsrätten, med den allmänna hanteringen
av ansökningar om vårdbidrag eller assistansersätt-
ningar. Det är dessbättre inte så att den bild som
Handikappombudsmannen ger av dessa specialfall är
giltig för alla fall. Den normala handläggningstiden är
4-5 månader. Vi kan diskutera om den är för lång,
men det är vad som gäller. Handikappombudsman-
nens rapport var så allvarlig att jag sade att vi måste
göra en översyn så att vi förkortar handläggningsti-
derna för komplicerade fall, som hon pekade på, och
att vi framför allt måste diskutera hur lång tid det
skall ta innan länsrätten ger besked.
Detta var några kommentarer till debatten. Jag
hoppas att vi kan fortsätta den. Låt mig emellertid
använda resten av min talartid till att reflektera något
över den svenska välfärdsdebatten.
När vi nu är på väg att avsluta 1900-talet tror jag
att man kan sammanfatta 1900-talets politiska debatt
för svenskt vidkommande genom att peka på två stora
sociala perspektivskiften.
Det ena viktiga perspektivskiftet skedde under de
två första årtiondena på 1900-talet och det andra
perspektivskiftet under de två sista årtiondena.
Vid sekelskiftet var Sverige mitt uppe i den stora
industriella moderniseringen. Den nya tekniken hade
gett löften om nya landvinningar för den mänskliga
civilisationen. Framtiden tillhörde maskinerna, plane-
rades av ingenjörerna och, kunde man se på den ti-
den, bestämdes av patronerna. Det fanns förhopp-
ningar om den nya teknikens möjligheter att skapa
nya materiella förutsättningar för den mänskliga civi-
lisationen. Det fanns många drömmar om att tekniken
skulle ge oss en ny tid.
Men under seklets första årtionden försköts det
samhälleliga perspektivet från den nya teknikens
materiella möjligheter till den industriella produktio-
nens sociala effekter. Klassamhällets orättvisor, fat-
tigdomen och den sociala misären blottlades. Jämlik-
het blev ett i vida kretsar accepterat mål för sam-
hällsutvecklingen.
Socialdemokraterna och den tidens liberaler, Ka-
rin Pilsäter, vann gehör, inte bara för sin kritik av
missförhållandena utan också för sin förklaring av
samhällets orättvisor. Tillsammans lyckades de visa
att de sociala problemen hade att göra med brister i
samhällets organisation och att denna inte var given
av någon oåtkomlig makt. Med allmän och lika röst-
rätt kunde samhället förändras, och med det sociala
reformarbete som sedan utvecklades kunde klass-
gränserna bit för bit rivas ned och friheten vidgas. Det
fanns ingen motsättning mellan jämlikhet och frihet.
Det andra sociala perspektivskiftet har således
skett under de två senaste årtiondena. För att använda
en formulering av den amerikanske ekonomen John
Kenneth Galbraith domineras det sena 1900-talet av
föreställningen att det är de fattiga som har för myck-
et pengar, att de rika har för lite pengar och att det
gäller för politiken att korrigera detta missförhållan-
de.
Det har åter blivit en sanning att strävan efter
jämlikhet motverkar individens frihet. 1990-talets
stora ekonomiska kriser har alltså hanterats i ett poli-
tiskt klimat, där framträdande ekonomer och sam-
hällsdebattörer beskrivit fördelningspolitik och social
trygghet som antingen väsentliga orsaker till kriserna
eller i vart fall som avgörande hinder för att lösa dem.
De få resonerande analyserna har överröstats av
ideologiskt motiverade krav på ökade inkomstskill-
nader och försämrade välfärdssystem.
De internationella finanskriserna i början av 70-
talet som följdes av inhemskt ekonomiskt lättsinne
ledde till stora underskott i finanserna. När vi skulle
diskutera lösningar på detta framfördes just tanken
om att man borde rasera trygghetssystemen.
Socialdemokratin fick ansvar för att reda ut finan-
serna. Och det blev ganska framgångsrikt. Men det är
ingen tvekan om att det har fått betydelse också för
vårt välfärdssystem.
När vi nu har en ekonomi i hygglig balans och när
vi nu börjar arbetet för att möta ett nytt århundrade,
menar jag att den viktigaste politiska uppgiften, åt-
minstone för oss socialdemokrater, är att åter vrida
perspektivet. Nu måste reformarbetet åter ta sin ut-
gångspunkt hos dem som har det sämst. Vi måste åter
se att den viktigaste uppgiften är att minska klasskill-
naderna och bygga ut välfärden. Vi är nämligen
övertygade om, precis som det var i början av seklet,
att välfärden inte är frihetens motsats. Välfärd är inte
heller något hinder för ekonomisk tillväxt utan snara-
re en förutsättning för den. En utvecklad välfärdspo-
litik som tar sikte på att minska skillnaderna är för-
modligen den enda förutsättningen för att människor
skall möta framtiden med optimism, delta i det euro-
peiska samarbetet, acceptera internationaliseringen
och ställa sig positiva till den nya informationstekni-
ken. Om vi kan garantera människor att vi tar vårt
politiska ansvar genom att bygga ut välfärdssystemen
och bygga vidare på den generella välfärdens princip-
er, då tror jag att människor är med oss in i ett nytt
årtusende.