Fru talman! Under hela 90-talet har välfärden ur-
holkats. Detta kan man mäta på olika sätt. Man ser
det i en hög arbetslöshet. Man ser det i att alltfler
människor tvingas leva allt längre på socialbidrag, på
att stora grupper ställs utanför de generella välfärds-
systemen och på att omsorgen för äldre uppvisar stora
brister i kvaliteten. Man kan också se det i att sopp-
köken återfinns i Sverige och att gruppen bostadslösa
har ökat under 90-talet. Det finns en nyfattigdom som
växer i Sverige.
Det är i denna miljö - det vill jag säga efter Chris
Heisters inlägg - som moderata kommunpolitiker
agerar på ett sätt som drabbar handikappade, socialt
utslagna, arbetslösa och ungdomar. Jag refererar nu
till Stockholms stad, där det finns en moderatledd
ledning och där det moderata finanskommunalrådet
Carl Cederschiöld säger att staden inte har råd med
allting. Det innebär att man i den moderatstyrda
kommunen Stockholm tydligen inte har råd med
fattiga, handikappade, arbetslösa och ungdomar. Vi
ser hur man sänker skatterna - moderat politik - på
ett sådant sätt att det drabbar just boendeservice som
riktar sig till handikappade och åtgärder som riktar
sig till arbetslösa och ungdomar. Moderat politik har
inte råd med fattiga. Det är också en recension av den
moderata politiken.
För Vänsterpartiet är det i stället en prioriterad
uppgift att återskapa och återställa den generella
välfärden. Den skall vara offentligt styrd, och den
skall vara offentligt finansierad. Det är en välfärd
som bygger på en solidarisk socialpolitik och som tar
alla i samhället med sig. Det innebär att vi avvisar
individuella försäkringslösningar som man måste
kombinera med någon form av fattigvårdspolitik eller
politik av välgörenhetskaraktär för dem som inte
själva förmår eller kan ordna sin försörjning under
perioder av sjukdom eller arbetslöshet eller av andra
skäl.
Grunden för denna generella välfärdspolitik är
människors möjlighet och rätt att arbeta. Det är en av
politikens viktigaste uppgifter att skapa förutsättning-
ar för detta, men vi kan inte stanna bara vid det. Det
handlar också om att skapa system som bär för män-
niskor under perioder då de av olika anledningar inte
kan finnas på arbetsmarknaden. Det kan handla om
sådana saker som att man blir förälder. Då måste vi
hitta de lösningar som bär för människor, och de skall
vara offentligt finansierade så att de kan omfatta alla.
Det krävs också aktiva åtgärder för att klara dem
som inte direkt kan eller förmår återgå till arbets-
marknaden och som behöver rehabiliteringsinsatser
eller andra åtgärder. Nu talar jag om grupper som
aldrig hörs i den politiska debatten - grupper som har
marginaliserats till tystnad.
Den politiska prioriteringen för stora delar av 90-
talet har varit att skapa en ekonomi i balans. Vi menar
att det nu är dags att skapa ett samhälle i balans, där
alla människor ges möjlighet att leva ett gott liv med
tillgång till sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg av
hög kvalitet - detta oavsett inkomst eller social status.
Så är inte fallet i dag. Många barn till arbetslösa
tvingas lämna sin barnomsorgsplats när mamma eller
pappa blir arbetslös. De tvingas lämna sin barngrupp
och sina kompisar, och de förstår sällan varför. Ur ett
barnperspektiv är det viktigt att se till att alla barn har
rätt till barnomsorg om de så önskar - om föräldrarna
önskar det.
Stora grupper tvingas leva allt längre på socialbi-
drag. För vissa grupper har socialbidragen blivit per-
manent försörjning. Som konsekvens av detta har
utbetalningen av socialbidrag ökat från 6 miljarder
1990 till 12 miljarder 1997. Det här är också ett re-
sultat av 90-talets åtstramningspolitik. Det finns stora
grupper som har betalat den åtstramningspolitiken
med sin välfärd och också med sin möjlighet till en
rimlig försörjning. Stora grupper av ungdomar och
nyanlända flyktingar får ingen plats på arbetsmarkna-
den och kommer därför heller inte in i våra generella
försäkringssystem. De tvingas leva på marginalen. De
tvingas söka socialbidrag.
Det finns andra områden där 90-talets åtstram-
ningspolitik har urholkat välfärden. Så sent som i
måndags kunde vi läsa om att få äldreboenden klarar
kvaliteten i vården. Man pratar om missförhållanden,
brister och övergrepp. Detta redovisades i en rapport
från Länsstyrelsen i Stockholm, som hade tittat på
äldreboende i Stockholm. Man angav personalbrist
som största orsak. Man är helt enkelt underbemannad.
Det finns exempel på äldre som tvingas gå till
sängs redan på eftermiddagen på grund av persona-
lens tidsbrist. På ett sjukhem fick de gamla stanna i
sängen hela dagen vissa dagar. Det är orimliga villkor
för våra äldre.
Enligt min mening är detta ett resultat av att så
många tvingas lämna sina viktiga och riktiga jobb i
offentlig sektor och tvingas ut i arbetslöshet under
perioder av hård ekonomisk åtstramning.
En rad funktionshindrade och andra biståndssö-
kande nekas ibland sina självklara rättigheter. Det
finns kommuner som inte verkställer länsrättens do-
mar om rätt till bistånd - inte för att man allmänt
obstruerar, utan för att man anser sig sakna ekono-
miska resurser. Andra kommuner uppvisar orimliga
handläggningstider när det gäller olika ansökningar
om bistånd. I värsta fall handlar det om tider upp till
ett år.
Denna verklighet gör att det är dags att mobilisera
för att återskapa och utveckla en generell välfärdspo-
litik. Vi menar att det är möjligt. Men då gäller det
också att avsätta resurser. Kommuner och landsting
har, och kommer att få, pengar. Frågan är om det
räcker. Skall vi kunna garantera en rimlig kvalitet
t.ex. i äldreomsorgen och skapa möjlighet för kom-
muner och landsting att återställa personal för att
minska underbemanningen och utbrändheten bland
personalen kan det komma att behövas mer statliga
pengar. Det är också nödvändigt att slopa det skatte-
stopp som ligger på kommuner och landsting. Det
innebär att staten tar en del om kommuner och lands-
ting höjer skatten för att kunna finansiera sina verk-
samheter.
Vi måste också börja diskutera om det krävs stat-
liga normer för att t.ex. garantera en lägsta nivå av
bemanning i olika verksamheter, eller om det finns
andra redskap för att garantera att de nationella hand-
lingsplaner som riksdagen antar inte bara stannar vid
goda honnörsord utan omsätts ute i människors verk-
samhet.
Det förtjänar också att påpekas - jag har sagt det
förr från denna riksdags talarstol, men det förtjänar
att upprepas - att olika verksamheter har ett ansvar
och behöver utveckla sin pedagogik när det gäller att
bemöta klienter, patienter och omsorgstagare. Det
vittnar inte minst de många klient- och intresseorga-
nisationer som hör av sig om.
Vi menar att det finns mycket kvar att göra för att
utveckla den generella välfärden och nå alla vackra
mål som finns redovisade i olika handlingsplaner och
måldokument. Vi är helt övertygade om att vägen dit
går via generella system. Vi avvisar kategoriskt alla
lösningar som går ut på att byta ut den generella väl-
färden mot individuella lösningar, för vi vet att stora
grupper då kommer att bryta igenom, marginaliseras
och ställas vid sidan av.
Slutligen, fru talman, vill jag säga att jag tycker
att det är glädjande att statsministern har aviserat en
utredning i dag. Men i Vänsterpartiet menar vi att vi
inte kan avvakta utredningen, utan det gäller att fak-
tiskt vidta de konkreta åtgärderna nu.