Fru talman! Kulturmiljövård måste, om den ska
fungera, fungera tvärsektoriellt och ges ekonomiska
förutsättningar. Vi kan bara konstatera att mycket
återstår, men att vi är på rätt väg.
Det är Riksantikvarieämbetet som utfärdar anvis-
ningar, som är marknadsförare, så att säga. Man ska
stå för kunskapsuppbyggnad över hela samhällssek-
torn, från kommunpolitiker och länsstyrelser till
myndigheter och organisationer och följa upp att de
nationella målen får genomslag. Det är inte bara så att
länsstyrelsen får sprida information. Den ska göra det
också. Då krävs t.ex. att man tillsätter de tjänster som
är avsedda för ändamålet. Annars blir det svårt att
hinna med att arbeta förebyggande. Man hinner en-
dast med de allra nödvändigaste tillstånden och till-
synen. Om en byggnadsminnesförklaring önskas av
en kommun, länsstyrelse eller organisation krävs
omfattande samråd och delaktighet. Och samarbete
tar tid.
Ökad medvetenhet om estetiska värden och histo-
riska sammanhang ska ges. Spåren i historien ska få
finnas kvar och i bästa fall även brukas. Även små
spår, såsom smalspår, har här en betydelse. Då är det
extra trist när en länsstyrelse kör över sin länsantikva-
rie och kohandlar bort mark med smalspår på, så att
sträckan Västervik-Växjö riskerar att inte bevaras i
framtiden.
Nu tror vi att den allmänna medborgerliga aktivi-
teten tillsammans med föreningen Smalspårens vän-
ner och drivande politiker lyckas skapa opinion och
att även Riksantikvarieämbetet kan spänna muskler-
na. Det här är ju också ett industriminne, vilket riks-
dagen gett extra högt bevarandevärde och Riksantik-
varieämbetet rankat bland de tio främsta i landet. Här
krävs att skäliga åtaganden från stat, kommun, före-
tag och andra intressenter klargörs. Dålig ekonomi
eller okunskap måste motas i grind.
Fru talman! När det gäller bidrag till kulturmiljö-
vård är det just i mån av pengar som pengar kan för-
delas av Riksantikvarieämbetet. Det är inte efterfrå-
gan som styr, precis. Ska det till några fler kulturre-
servat måste vi lätta på penningapungen. Här får vi
anledning att återkomma, som jag tidigare påpekade i
det förra ärendet.
Även det stipulerade fördjupade samarbetet med
Naturvårdsverket behöver en puff. Att gå så långt
som att slå ihop myndigheterna tror vi skulle vara
olyckligt, eftersom de har olika kompetens och in-
fallsvinklar. De ska befrukta varandra, inte äta upp
varandra. Men samarbetet måste öka nu.
När det gäller roll och ansvarsfördelning inom
kulturmiljöorganisationer krävs ökade insatser för
samsyn mellan de regionala företrädarna på länssty-
relser och länsmuseer. För det krävs ökat samarbete.
Vi tycker att det går för långsamt. Om skälet till detta
inte beror på oklarheter om ansvarsfördelning mellan
central myndighet, länsstyrelse och regionala och
lokala museer, undrar vi vad det beror på. Vi har
nämligen skäl att misstänka att oklarheter kvarstår.
Men det behövs också en extrasatsning på landets
länsmuseer. Nu är det deras tur. Det återkommer vi
med, också det till hösten.
När det gäller arkeologiska uppdrag anser vi att
det är ett måste att rollfördelningen mellan uppdrags-
givare och utförare renodlas. I pågående myndighets-
utredning är just en av utgångspunkterna att verk-
samhetens utformning måste ändras i väsentliga hän-
seenden. Vi hoppas att beslut kan fattas här i riksda-
gen inom denna mandatperiod.
Till sist, fru talman, vill jag yrka bifall till reser-
vation 6 under mom. 23. Det handlar om satsning på
byggnadsvård. En kraftfull och miljöinriktad satsning
på byggnadsvård säger sig alla vilja ha. Ändå minskar
det statliga stödet till den här verksamheten. Därför
borde motionen, tycker vi, prövats i det årliga bud-
getarbetet. Då hade inte utskottet behövt avstyrka den
med just motiveringen att det är en budgetfråga.
En rik och stimulerande kulturmiljö är ett viktigt
konkurrensmedel för en regions attraktivitet. Dess-
utom bevaras gammal hantverkstradition, och efter-
frågan på byggmaterial ger spin-off-effekter inom
flera lokala sektorer. Jag väntar på en förklaring till
varför regeringen talar så varmt om satsningar på
byggnadsvård, bl.a. i budgetproposition, samtidigt
som anslagen konsekvent minskar i budgetproposi-
tion.
Allra sist: Det är en nationell angelägenhet att
skydda och vårda kulturmiljön, och ansvaret delas av
alla.