Fru talman! Det här betänkandet, KrU13, inne-
håller massor av "hemma hos mig"-motioner eller
hembygdsmotioner, som de populärt kallas. Det är
sådana som man som ledamot kanske känner lite
extra varmt för.
Många små orter och kända platser, t.ex. Ystad,
Falsterbonäset, Växjö, Forsby, Vinäs slott och fyren
Pater Noster, är omnämnda. Alla som är bevandrade i
geografi lägger säkert märke till att de här orterna
ligger i södra Sverige. Är då inte vi som kommer från
Norrland lokalpatrioter, och skriver vi inte om våra
kulturmiljöer som behöver bevaras? Jo, nog är vi
patrioter, men vi har inte så många kulturminnen i
Norrland. Därav är det få hembygdsmotioner som
handlar om kulturmiljövård. Jag känner mig dock
delaktig i hela landets kulturmiljövård och lyfter
därför bl.a. fram en fråga om kostnaderna i samband
med arkeologiska undersökningar, precis som Dan
Kihlström nyss föredömligt gjorde.
Enligt lagen om kulturminnen m.m. är ansvaret
för skydd och vård av kulturmiljön en angelägenhet
för alla. I verkligheten vilar ansvaret främst på fyra
slags intressenter när det gäller arkeologiska under-
sökningar, nämligen ägare eller andra markanvända-
re, kommuner, museer och statliga myndigheter.
Ägarens ansvar har under de senaste 50 åren succes-
sivt skärpts, bl.a. genom kostnadsansvaret för de
arkeologiska undersökningarna och exploateringarna.
Speciellt jordbrukarna drabbas ofta mycket hårt av
det här. Kostnaderna blir särskilt stora i områden som
har många fornlämningar, t.ex. Skaraborg och Öland.
Det blir för många en svåröverstiglig kostnad. Tidiga-
re lagar var annorlunda utformade, vilket innebar att
stora arbetsföretag fick stå för kostnaden själva me-
dan staten betalade för de mindre. Vi anser att det var
ett bättre system. Därför yrkar vi i dag på att kost-
nadsansvaret för markägaren vid dessa undersökning-
ar bör begränsas och att regeringen bör pröva frågan
om hur en rimlig balans ska kunna uppnås mellan
statens och markägarens kostnadsansvar. Med de
orden yrkar jag bifall till reservation 3.
Fru talman! Riksantikvarieämbetet arbetar för
närvarande med en sammanställning av efterkrigsti-
dens bebyggelse. En inventering av Stockholm, Gö-
teborg och Malmö pågår just nu inom det s.k. stor-
stadsprojektet. Jag vill i det här sammanhanget påpe-
ka att det också är viktigt att hela landet, via kommu-
nernas och landstingens ansvarsområden, uppmärk-
sammas på vikten av att bevara efterkrigstidens
byggnader. Därför bör det pågående arbetet inte bara
fortgå i storstäder, utan även mindre städers och tät-
orters bebyggelse ska uppmärksammas. Lika viktigt
som det är att skaffa kunskap om skyddsnära miljöer i
de större städerna är det att bygga upp kunskapen om
sådana miljöer även i de mindre städerna och tätor-
terna. Vi har ett särskilt yttrande i den här frågan.
Fru talman! Regeringen har fastställt fem övergri-
pande mål för kulturmiljövården. Två av dem låter
som följer:
- stärka den lokala kulturella identiteten
- bidra till att öka medvetenheten om estetiska vär-
den och historiska sammanhang.
Jag tycker att det är bra mål. Det gäller bara att
leva upp till dem. Dessvärre anser jag att det yrkande
om avslag som Centerpartiet har fått på sin motion
Kr207 om fornfyndens placeringar inte följer de här
målen. För att stärka medborgarnas hembygdskänsla
och öka det historiska intresset är det värdefullt att
fynden placeras så nära fyndplatsen som möjligt.
Båda de upplästa målen styrker detta, anser jag. Var-
för kan då inte regeringen följa sina egna mål?
Jag läser vidare i regeringens skrivning: I propo-
sitionen uttalas bl.a. att kulturmiljöverksamheten ska
utgå från en helhetssyn på människan och hennes
miljö. Den måste därför spela en tydlig och integrerad
roll inom övriga samhällssektorer. Kulturmiljöverk-
samhet är ytterst resurshushållning och dess uppdrag
är att ta till vara, hävda och återanvända befintliga
värden i miljön så att de tjänar samtiden och därmed
framtiden.
Ta till vara befintliga värden i miljön så att de tjä-
nar samtiden och därmed framtiden. Det talar sitt eget
tydliga språk, och därför kan jag inte förstå att motion
Kr207 avstyrks.
Jag har i min inledning talat om att antalet forn-
minnen och skyddsvärda objekt varierar stort i landet
och att det är sällsynt med fornlämningar i Norrland, i
alla fall om jag jämför med landet söder om Dalälven.
Nu tänker jag i alla fall bli lite lokalpatriotisk och
berätta om en silverskatt från Stige, som ligger cirka
två mil nordväst om Sundsvall. Där hittades Norr-
lands största silverskatt som härrör från 1100-1200-
talet. Den vägde 2 ½-3 kilo och bestod av smycken
och mynt. Skatten hittades i en åker för knappt hund-
ra år sedan.
Vad tror ni hände med den? Jo, givetvis fraktades
den ned till Stockholm och där delades den upp mel-
lan Historiska museet och Myntkabinettet. Där ligger
den nu, utan att glädja någon.
Det naturliga vore väl att den skulle placeras i
Sundsvalls museum. Givetvis måste kommunen då ta
ansvar för att lokaler och larm är godkända. Men det
skulle öka möjligheterna att höja historieintresset
bland kommunens och länets elever, liksom även
bland övriga medborgare.
Det här är bara ett exempel på alla de fornfynd
som inte placeras nära fyndplatsen utan som hamnar i
ett förråd, i de flesta fall på Historiska museet, och
som därmed inte har möjlighet att bidra till att verk-
ställa de mål som regeringen har satt upp.
Därför yrkar jag bifall till reservation 4.