Fru talman! Precis som Jan Backman sade be-
handlar vi kulturmiljöfrågor utifrån allmänna mo-
tionstiden både 1998 och 1999. Det finns också några
yrkanden med anledning av kulturarvspropositionen,
som diskuterades alldeles nyligen.
Först vill jag göra några reflexioner om kultur-
miljövård. Kulturmiljövård är ett vidsträckt och in-
tressant begrepp. Förut talade vi om kulturminne, och
då tänkte vi mer på vården av en isolerad byggnad, ett
fornminne osv. När vi nu talar om kulturmiljövård
ligger i det begreppet att bevara, vårda och sprida
kunskap om vårt fysiska kulturarv. Det kan vara
byggnader, fornminnen, gårdar m.m. samt miljöerna
runtomkring dem. Där ingår också vår gemensamma
kulturmiljö i form av traditioner, seder, händelser osv.
Man skulle kunna säga att kulturmiljö egentligen
är alla spår som föregående generationer har lämnat i
landskapet under många tusen år. Egentligen är det
väl inte så stor yta av vårt land som är helt orörd.
Människan har ju varit nästan överallt och satt sina
spår. Ofta tänker vi på ängar, trädgårdar och gravfält
som kulturmiljöer, men vi får inte glömma bort mil-
jöer som vi i dag lever i. Jag tänker på byar, kyrkbyar,
brukssamhällen och även stadskärnor.
Lösryckta ur historien får lämningar, gamla hus,
inredningar m.m. inget riktigt värde, men om vi pla-
cerar dem i ett sammanhang stiger kulturvärdet för
oss människor. Det bildas en miljö. Tillsammans
bildar de en viktig enhet, en kulturmiljö. Många goda
exempel på detta finns runtom i vårt land. Jag kan i
detta sammanhang inte låta bli att nämna jordbrukar-
nas stora kulturmiljöinsats under åren. På just det
området är jag djupt oroad inför framtiden.
Precis som Inger Davidson sade i det förra ärendet
har vi kristdemokrater ingenting att invända mot de
övergripande mål som diskuterades alldeles nyss här i
kammaren. Men vi vill särskilt betona betydelsen av
det arbete som utförs i kommuner, folkrörelser, fri-
villigorganisationer och av enskilda för att stödja det
demokratiska bruket av kulturmiljön. Det bidrar ak-
tivt till att uppfylla det tredje målet om allas förståel-
se, delaktighet och ansvarstagande för den egna kul-
turmiljön.
Fru talman! I reservation 3 tar vi kristdemokrater
tillsammans med moderater och centerpartister upp
kostnadsansvaret vid arkeologiska undersökningar.
Jag yrkar alltså bifall till reservation nr 3, under mom.
7.
Det är en självklarhet att värdefulla fornfynd inte
får förstöras vid exploatering. Fornfynd som finns i
marken - på vissa platser i landet är det ju ganska tätt
mellan dem - tillhör vårt gemensamma kulturarv.
Dessa fornfynd ska behandlas professionellt. Det är
också reglerat i lagen. Vad vi vänder oss emot är att
ett alltför stort kostnadsansvar numera läggs på den
enskilde markägaren. Regeringen bör pröva frågan
om hur en rimlig balans ska kunna uppnås mellan
statens och markägarens kostnadsansvar. I den tidiga-
re fornminneslagen fanns bestämmelser om att ett
arbetsföretag, som inte var allmänt eller ett större
arbetsföretag, skulle vara befriat från kostnadsansvar.
Denna bestämmelse togs bort när bestämmelserna
fördes över till kulturminneslagen. Jag vet att det
tillkom en möjlighet att få bidrag för kostnader i
samband med arkeologiska undersökningar. Det är
bara det att den möjligheten egentligen inte är så stor.
Vi vet också att kostnaden för en utgrävning kan bli
mycket omfattande. Det finns fall som visar hur en
enskild ägare har kommit i kläm när vederbörande
inte har varit medveten om att en fornlämning har
funnits på en ärvd obebyggd tomt. Vid en bedömning
har det visat sig att kostnaden för den arkeologiska
undersökningen och utgrävningen var orimligt hög i
förhållande till tomtens värde. I praktiken innebär
detta en inskränkning också av äganderätten. Slutsat-
sen blir alltså: Fornlämningarna är en viktig del av
vårt kulturarv och är därför en riksangelägenhet. Det
är då också rimligt att det finns en balans mellan
statens och markägarens kostnadsansvar och också en
balans mellan kulturminneslagen och äganderätten.
Fru talman! I samband med kyrkans skiljande från
staten beslutades om fortsatt statligt stöd till vård av
kyrkliga kulturminnen. Detta är helt riktigt, eftersom
bevarandet av de kyrkliga kulturvärdena är en ange-
lägenhet för hela samhället och svenska folket. Det är
helt enkelt en mycket viktig del av vårt gemensamma
kulturarv. Redan i kristdemokraternas motion med
anledning av propositionen Staten och trossamfunden
kritiserade vi regeringens ekonomiska beräkningar.
Regeringen har beslutat om en tioårsplan för kyrko-
antikvarisk ersättning fr.o.m. i år. Först år 2002 ska
ersättning ges och då med 50 miljoner. Samtidigt
finns det beräkningar som visar att det årliga behovet
på området är 450-460 miljoner. Först år 2009 är en
ersättning i den storleksordningen beräknad. Det
finns, menar vi, en uppenbar risk att ambitionsnivån
när det gäller vården av de kyrkliga kulturvärdena
måste sänkas.
Den beräkning som gjorts i propositionen Staten
och trossamfunden beträffande kostnaderna för vård
och underhåll av de kyrkliga kulturvärdena är enligt
vår mening så grov att det är svårt att bilda sig en
uppfattning om de stämmer. Men vi kanske kan få
information från socialdemokraterna om den saken
här i kväll. Vi anser att regeringen ska återkomma till
riksdagen med förslag till en mer utförlig och lång-
siktig plan för finansieringen av de kyrkliga kultur-
värdena än den som presenterades i samband med
propositionen.
Fru talman! För tids vinnande yrkar jag inte bifall
till reservation 7, men vi kristdemokrater står själv-
klart bakom den.