Fru talman! Att något bör göras åt riksdagens ar-
betsformer visas väl också av närvaron under denna
debatt. Den borde egentligen skära genom alla par-
tilinjer och den borde angå alla riksdagsledamöter
oavsett vilket utskott de sitter i. Den borde kunna ha
ett utomordentligt brett deltagande av riksdagsleda-
möter eftersom den gäller riksdagens och riksdagsle-
damöternas arbetssituation, men också riksdagen som
ett organ för demokratisk maktutövning och demo-
kratiskt beslutsfattande.
Vi kan i dag se angrepp på riksdagen. De kommer
från alla möjliga håll. Det är angrepp på politiken och
på riksdagens inflytande. Riksdagen framställs t.o.m. i
vissa annonser som antingen ett ställe där det sovs
eller ett ställe som - i en annons för någon halvkom-
munal festival - kallas för en cirkus.
Det är egentligen i djupare mening attacker mot
demokratin som döljs i de här budskapen, och det har
vi anledning att se utomordentligt allvarligt på.
Det finns en sorts odlade mytföreställningar där
man angriper det politiska och demokratiska besluts-
fattandet till förmån för t.ex. marknadsmakt, ex-
pertvälde och liknande. Vi har sett tendenser sedan vi
kom med i EU att makt förskjuts från riksdagen till
regeringen, till tjänstemännen och till makthierarkier
på den internationella arenan. Därför är det ganska
angeläget att riksdagen, och här tror jag att det finns
en utomordentligt bred samfälldhet, försöker värna
sin roll och sitt anseende. Riksdagen måste också
söka värna sina möjligheter, och ta sig sina rättighe-
ter, att vara det organ som skall leva upp till vad som
stadgas i regeringsformen: att vara folkets främsta
företrädare. Det betyder att riksdagen också i verklig
mening skall vara det ledande organet i statsapparaten
och samhällsmaskineriet - för demokratins skull.
Därför är det inte oviktigt, oavsett vilken tid på dyg-
net det här ärendet tas upp, att göra några sådana
principiella markeringar och reflexioner i det ärende
vi har att behandla i kväll.
EU har kommit att förändra riksdagens roll. All
lagstiftningsmakt ligger icke längre i riksdagen, utan
mycket av beslutsmakt flyttas från riksdag till rege-
ringskansli. Lagstiftningsmakt går också över till
EU:s institutioner. Detta ställer krav på riksdagens
arbete med EU-frågorna. Riksdagen har sökt sig fram
mot olika former. Vi har lärt oss efter hand. Formerna
har förbättrats. Det är bra att konstitutionsutskottet nu
samlat har kunnat se att ytterligare åtgärder måste
vidtas efter en beredning som utskottet förklarar sig
berett att göra under hösten 1998. Jag hälsar med
tillfredsställelse att ett enigt utskott därvidlag vill gå
vidare för att se till att försvara riksdagens ställning
under EU-arbetet.
Man har, som jag sade inledningsvis, i den nylibe-
rala agitationen velat förringa värdet av demokratisk
debatt. Marknaden eller personer med särskild kom-
petens skall sättas i stället. Ett led i detta var när Eko-
nomikommissionen, eller Lindbeckkommissionen
som den mer populärt kallas, i början av 90-talet
ställde kravet att riksdagens möjlighet att påverka den
ekonomiska politiken skulle minimeras. Det är därför
glädjande att konstitutionsutskottet enhälligt anser
inte bara att det skall ske en utvärdering av det bud-
getsystem som nu har varit i funktion en tid utan ock-
så att denna skall ske med inriktning på att stärka
riksdagens inflytande. Jag tycker att det är ett utom-
ordentligt glädjande och viktigt poängterande som
utskottet har gjort, i full enighet, i detta betänkande.
Det gäller att finna en form för budgethantering där
riksdagen visar att det är riksdagen som beslutar -
faktiskt, inte bara formellt - om statens inkomster och
utgifter och om hanteringen av statens pengar.
Vi kan också se en del andra drag i utvecklingen
att man från olika håll försöker, medvetet eller omed-
vetet, att devalvera riksdagens ställning. En del av
detta kan vara t.ex. hur regeringen utformar proposi-
tioner så att riksdagen fattar vagare principbeslut som
sedan regeringen kan fylla med ett faktiskt innehåll.
Det kan vara hur regeringen avlämnar propositioner.
Tidigare talare har påpekat detta. Jag tänker då t.ex.
på den ansamling av propositioner i slutet av en man-
datperiod som nu har skett.
Vi har i en motion tagit upp ett annat problem,
som också återfinns i reservation 5, nämligen att re-
geringen lämnar en budgetproposition och att riksda-
gen då får en allmän och fri motionstid. Sedan kan
dock regeringen under denna allmänna och fria mo-
tionstid, där i synnerhet mindre partier anstränger sin
arbetskapacitet väldigt mycket för att göra ett bra
budgetarbete, komma med ett antal inte bara mindre
utan även större propositioner. Detta är egentligen att
behandla riksdagen på ett nonchalant sätt. Därför
menar vi att regeringen under motionstiden för bud-
getpropositionen inte utan särskilda skäl borde tillåtas
avlämna andra propositioner till riksdagen.
Det finns en del andra saker som pressar på riks-
dagen och som är uttryck för samma sak. I en moderat
motion påpekades att när riksdagens ledamöter läm-
nar interpellationer skall regeringens ledamöter be-
svara dessa om det inte finns alldeles särskilda skäl.
Jag instämmer i detta. Om riksdagen är folkets
främsta företrädare skall det vara riksdagens ledamö-
ters oförytterliga rätt att ställa frågor och interpella-
tioner till regeringens ledamöter och få dem besvara-
de.
Mot den bakgrunden har jag lämnat in en motion,
fru talman, om att frågestunden i dess nuvarande form
bör avskaffas eftersom den inte ger ledamöterna den-
na rätt i enlighet med principen i den moderata mo-
tion som jag har anslutit mig till. Det är samma prin-
cip som jag är ute efter, nämligen att riksdagens le-
damöter skall ha rätt att ställa frågor och interpella-
tioner och få dem besvarade, så länge frågorna håller
sig inom de former och de ämnen som är avsedda för
riksdagen att hantera gentemot regeringen.
Det ställs också massmediala krav på riksdagen.
Massmedierna vill att det skall vara kvickt, det skall
vara lätt, det skall gå fort, det skall vara korta talarti-
der, gärna en lättfångad dramatik - kanske så att man
själv slipper redigera, höll jag på att säga. Detta kan
ha sitt värde, men samtidigt måste vi säga att det
politiska samtalet kan förlora i analytiskt djup och i
skärpa. Därför är det inte alltid eftersträvansvärt att
riksdagens ledamöters talartid begränsas och beskärs.
Talmanskonferensen har föreslagit att en ledamot som
av någon anledning anser sig föranlåten att anmäla sig
till talarlistan efter det att ordinarie anmälningstid har
utgått, t.ex. därför att han vill föra ett resonemang
eller finner anledning att gå upp i polemik mot någon,
skall få sin talartid nedskuren från sex till fyra minu-
ter. Vi anser att det är ett oriktigt krav och en eftergift
för de krafter som vill snuttifiera det allmänna och
offentliga samtalet.
Jag har här, fru talman, för det är brukligt, framför
allt uppehållit mig vid sådana punkter där vi har en
särmening. Men jag vill betona att utskottets gemen-
samma samtal kring detta betänkande, om än i slutet
av en ganska arbetstyngd vår, har varit utomordentligt
konstruktiva. Trots att det finns ett antal reservationer
har vi i många frågor haft en enig vilja att markera
och förstärka riksdagens roll. Det är utomordentligt
glädjande att den insikten finns över partigränserna.
Med detta, fru talman, vill jag, trots att man
egentligen bara bör yrka på ett fåtal reservationer,
ändå yrka bifall till reservationerna 5, 9, 10 och 11.
För säkerhets skull vill jag säga att under reservation
9 återfinns av en anledning som kanske är ett misstag
inte mitt namn. Det borde ha stått under denna reser-
vation också. Därmed tackar jag för ordet.