Herr talman! Åhörare! Det finns i svensk politik
ett par vägvalsfrågor som för partier nästan är anting-
en/eller-frågor. Den ena frågan är kärnkraften, och
den andra är försvaret och därmed sammanhängande
vapenproduktion och vapenexport.
Det här är ideologiska frågor, väl förankrade i
Miljöpartiet. Vi säger klart och tydligt i vårt partipro-
gram att vi önskar att Sverige går före på nedrust-
ningens väg, att en aktiv fredspolitik inte går att för-
ena med svensk vapenhandel och att det i dagens
försvarstänkande, som bygger på nya och andra hot-
bilder än de rent militära, är nödvändigt att utveckla
försvarsmetoder som bygger på en omrustning av
försvaret.
Enligt Försvarsberedningens rapport, som kom
nyligen, finns det inga politiska förutsättningar för ett
väpnat angrepp mot Sverige de närmaste åren. Hot-
bilden mot Sverige har förändrats delvis efter Sovjet-
unionens upplösning. Som nya hotbilder nämns flyk-
tingströmmar, internationell kriminalitet och miljöka-
tastrofer. När vi i denna kammare debatterade det
svenska biståndet talades det om hotbilder som fattig-
dom och demokratiskt underskott, sårbarhet i energi-
försörjning och vattenförsörjning.
Sveriges vapenexport är till stor del avhängig av
Sveriges behov av vapen, naturligtvis, som i sin tur
beror på den försvarspolitik som förs. Landets vapen-
produktion har en storlek både beräknad för eget
behov och beräknad för export.
Jag kanske skall påpeka att det finns ett generellt
förbud mot vapenexport - den sker på dispens.
De svenska riktlinjerna är följande när det gäller
krigsmateriel för strid:
Till stat som befinner sig i väpnad konflikt med
annan stat får krigsmaterielexport inte godkännas, inte
heller till stat som är invecklad i internationell kon-
flikt, som kan befaras leda till väpnade konflikt, inte
till stat som har inre väpnade oroligheter och inte till
stat där det förekommer omfattande och grova
kränkningar av mänskliga rättigheter.
Jag vill fråga om den fjärde punkten, om brott mot
mänskliga rättigheter som hinder för svensk vapenex-
port, är ett starkt argument internationellt som man
accepterar. Det finns länder som visserligen har
skrivit under konventioner om det men som inte sär-
skilt bryr sig om varken uppföljning, kontroll eller
bestraffning av MR-brotten.
Jag tror personligen att inget land vill stå vid
skampålen med världens uppmärksamhet riktad på
sig. Kina är ett bra exempel.
Bara ett par dagar efter icke-
spridningskonferensen gjorde Kina nya kärnvapen-
sprängningar. De nya provstoppsavtalen blir inte klara
förrän 1996, så det finns litet tid för nya experiment
för en hänsynslös nation.
När FN-kommissionen för de mänskliga rättighe-
terna vid sitt möte i Genève i mars hade en punkt på
dagordningen som gällde ett förslag till resolution där
Kina fördömdes för brott mot mänskliga rättigheter,
gjorde Kina enorma ansträngningar för att först stop-
pa resolutionen och sedan hindra att den ens kom upp
på dagordningen. Resolutionen avvisades vid en om-
röstning med siffrorna 21 mot 20 och 12 nedlagda
röster. De 12 nedlagda rösterna anses vara ett resultat
av ett intensivt lobbyarbete från Kinas sida. Det visar
att anklagelser för brott mot mänskliga rättigheter har
en tyngd internationellt.
Jag skall övergå till att tala om våra reservationer
till betänkandet.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet har en gemensam
reservation, nr 2, som handlar om förändringar i
krigsmateriellagstiftningen. Det gäller slutanvändarin-
tyg, följdleveranser och registrering av lätta vapen.
Det sista yrkandet gäller en parlamentarisk utredning
som skall se över vapenexportpolitiken.
Slutanvändarintyg används vid export av hela
system och innebär att köparen inte får sälja varan
vidare. Det andra intyget, som heter "own production
declaration", används vid komponentleveranser. Det
innebär endast att köparen inte får sälja varan vidare i
obearbetat skick. Här gäller begreppen svensk identi-
tet och utländsk identitet, dvs. produkten skall vara
bearbetad på ett sådant sätt att den har fått en utländsk
identitet.
Samma sak gäller för samarbete mellan Sverige
och andra länder om tillverkning och utveckling av
nya vapensystem. Ett vapen som fått övervägande
utländsk identitet kan säljas vidare enligt de regler
som gäller för samarbetslandet.
Följdleveranser betyder leveranser som krävs för
att tidigare köpta vapen skall bli funktionsdugliga,
dvs. egentligen reservdelar. Det får inte röra sig om
en komplettering av nya vapen som redan finns i bruk.
Vi vill - och det står i reservationen - ta bort
OPD-intyget som gäller komponenter och bara an-
vända slutanvändarintyget och ha följdleveranser utan
dispenser. FN har ett register över konventionella
vapen dit en stor del av medlemmarna rapporterar
vapeninnehav och vapenöverföringar när det gäller
tyngre vapen. Vi yrkar att detta register skall omfatta
även lätta vapen, med tanke på den avgörande bety-
delse också lätta vapen kan ha, speciellt i interna
militära konflikter, t.ex. i Jugoslavien. FN:s general-
sekreterare är inne på samma linje. Miljöpartiet och
Vänstern har ett särskilt yttrande om detta i betänkan-
det.
I betänkandet sägs det också: "Utskottet utgår från
att regeringen också framgent kommer att verka för en
begränsning och kontroll av den internationella va-
penhandeln." Till den internationella vapenhandeln
hör ju också den svenska vapenhandeln.
Jag tycker att vi skall komma ihåg att när man ex-
porterar vapen till ett land är man aldrig riktigt neu-
tral. Det påverkar maktbalansen i det område där
landet är beläget, och det medför också maktför-
skjutningar och maktförstärkningar inom ett land.
Från vapentillverkarnas sida talas det ofta om
nödvändigheten av att Sverige är en trovärdig handel-
spartner och säger att köparen inte får utsättas för
kontraktsbrott från svensk sida, om köparlandets
politiska förhållanden skulle ändras så att försäljning-
en kommer i konflikt med Sveriges regler för vape-
nexport. Ubåtar och stridsflygplan är krigsmateriel
som ju har lång tid mellan beställning och leverans.
Om vi inte vill riskera vår trovärdighet skall vi kanske
börja begränsningen av vår internationella vapenhan-
del med just flygplan och ubåtar.
Vem säljer och vem köper mest i världen? Fem av
de sex exportörer som tillsammans står för nära 90 %
av vapenförsäljningen är medlemmarna av FN:s sä-
kerhetsråd USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Stor-
britannien.
Och vart går då exporten? 53 % av exporten går
till u-länderna. Pakistan, ett av världens fattigaste
länder, köpte 1933 vapen av Sverige för 28 miljoner
kronor. 1994 hade siffran fördubblats och blivit 58
miljoner kronor, men det är inte alla vapen Pakistan
importerar.
Jag har här en intressant jämförelse från rapporten
Human Development Report från 1994. Indien be-
ställde t.ex. 20 MIG-29 attackplan från Ryssland. För
samma kostnad hade alla de 15 miljoner flickor i
Indien som i dag inte fått någon utbildning kunnat få
en grundutbildning. Malaysia beställde två krigsfartyg
från Storbritannien. För samma kostnad hade fem
miljoner invånare som saknar rent vatten kunnat få
det i 25 års tid. Pakistan, ett av de fattigaste länderna,
beställde 40 Mirage 2000E stridsflygplan och tre
Triparteflygplan från Frankrike, och för den summan
hade 55 miljoner invånare kunnat få rent vatten under
två år, 20 miljoner par hade kunnat få råd om famil-
jeplanering, 13 miljoner människor kunde ha fått
mediciner och 12 miljoner barn hade kunnat få
grundutbildning.
Eva Zetterberg sade att den svenska exporten hade
ökat. Jag har siffror på att den internationella vape-
nexporten i världen har minskat. Det beror inte - som
man kunde ha hoppats - på att pengarna i stället går
till skolor, hälsovård och projekt som gynnar närings-
livet t.ex. Det beror helt generellt på andra saker.
Kapitalbrist hos många länder, skuldsättning, att olje-
priset har blivit lägre, att en del krig har tagit slut,
t.ex. i Nordkorea, Iran-Irak och Afghanistan. Men
den negativaste orsaken till nedgången i den interna-
tionella vapentillverkningen är att det finns nya till-
verkare i de egna länderna, som t.ex. i Nordkorea och
Egypten, Singapore, Brasilien och Chile.
Vi har också en reservation om vapenexport till
enskilda stater och områden, och den upptar elva
stater, som vi menar är olämpliga ur exportsynpunkt
enligt de svenska reglerna. Indonesien är den första.
Dit förekommer inte längre någon export. Listan är
inte täckande; den saknar flera namn: Mexico, Saudi-
arabien, Turkiet m.fl. som tillhör och tillhört Sveriges
kundkrets.
Till sist till reservation 3, som gäller samrådet rö-
rande krigsmaterielfrågor. I den rådgivande nämnden
för krigsmaterielfrågor är inte alla partier represente-
rade. Miljöpartiet har i sin motion skrivit: "Att ute-
stänga minoriteter, stora nog för att vara representera-
de i den svenska riksdagen, från sådana rådgivande
eller beslutsfattande församlingar är förhoppningsvis
bara en beklaglig parentes i svensk demokratisk his-
toria."
Vi i Miljöpartiet förstår mycket väl att det är be-
svärligt att ha oppositionspartier i en sådan nämnd, en
opposition som anser att vapenexporten skall begrän-
sas eller avvecklas. Men det hör till spelets regler i en
demokrati, menar vi. Och om man utgår från den
senaste SIFO-mätningen utgör den utestängda minori-
teten 23,6 %, så det är ingen liten minoritet jag talar
om.
Till slut vill jag yrka bifall till reservation 2 - som
gäller slutanvändarintyg, följdleveranser, registrering
av lätta vapen samt att en parlamentarisk utredning
skall se över vapenexportpolitiken - och reservation
4, som gäller en plan för en successiv avveckling av
vapenexporten.