Fru talman! Sveriges nationella mål för funktionshinderspolitiken är att uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund. Målet ska bidra till ökad jämställdhet och till att barnrättsperspektivet ska beaktas. FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är målets utgångspunkt.
Men vi får inte slå oss till ro bara för att vi har ett fint formulerat mål. Nej, verkligheten förändras, och då är det vårt ansvar här i riksdagen att säkerställa att funktionshinderspolitiken är aktuell och lever upp till målet. I en motion från Kristdemokraterna som behandlas i dagens betänkande finns 35 förslag som på olika sätt skulle förbättra vardagen för personer med funktionsnedsättning. Jag beklagar att vi i dag inte kommer att få riksdagens stöd för några av dessa förslag. Men det gör mig riktigt bekymrad att vi inte ens får stöd för förslag som skulle kunna bidra till att lösa den akuta krisen inom den personliga assistansen.
Fru talman! Den 30 januari 2018, för nästan precis tre år sedan, var det en offentlig utfrågning här i riksdagen. Temat var personlig assistans och effekterna av rättsutvecklingen. Bakgrunden var att rättspraxis hade blivit mycket striktare efter S-MP-regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan 2016 med direktivet att bryta utvecklingen av antalet assistanstimmar. Ett antal gamla domar hade dammats av och börjat tillämpas striktare än förut. Det var en accelererande minskning av antalet personer som omfattades av assistansersättningen. Det hade blivit allt svårare att komma in i systemet.
När det så kom en ny dom 2017 angående väntetid och beredskap larmade Försäkringskassan om att ytterligare tusentals personer riskerade att förlora rätten till assistans om den domen skulle tillämpas. Regeringen tvingades att dra i nödbromsen. Omprövningsstopp var på gång. Men situationen var fortsatt akut, och därav utfrågningen.
Fru talman! När jag häromdagen lyssnade på utfrågningen igen kändes det som att tiden hade stått stilla. Representanter från funktionsrättsorganisationerna beskrev då precis som nu att människor inte får tillräckligt stöd genom assistansersättningen för de så kallade grundläggande behoven. Vi pratar då exempelvis om att äta, att klä av och på sig och att sköta sin personliga hygien.
Myndigheternas rapporter bekräftade då precis som nu den bilden. Sveriges Kommuner och Regioner, eller landsting som det då hette, beskrev då precis som nu att kommunerna tvingats ta ett större ansvar men att det också var stora skillnader över landet i bedömning av rätten till kommunal assistans.
Regeringens representant uttalade att det var viktigt att ta del av kunskapsläget och myndigheternas rapporter men ville invänta LSS-utredningen och dess förslag som skulle presenteras under hösten 2018. Nu vet vi alla hur kritiserad den utredningen blev och att den inte hade några lösningar på de akuta problem som är kvar än i dag.
Men om tiden har stått stilla i den politiska världen kan jag garantera, fru talman, att tiden inte har stått stilla för personer med omfattande funktionsnedsättning och för deras familjer. Det är människor vilkas liv trasas sönder i väntan på att vi politiker ska agera. Sedan utfrågningen 2018 är det i dag ytterligare cirka 1 000 personer färre som har assistansersättning. I regeringens senaste budgetproposition uppskattas att ytterligare ungefär 1 000 personer färre kommer att ha assistansersättning år 2023.
Det är uppenbart att de åtgärder som har gjorts sedan 2018 inte har varit tillräckliga, och den springande punkten kvarstår. De grundläggande behoven som används i lagstiftningen styckas upp i små delar utifrån vad som anses vara av privat karaktär eller inte. Detta leder till det orimliga att exempelvis bara den tid det tar att torka rumpan räknas som det grundläggande behovet personlig hygien, inte resten av tiden det tar att utföra behovet på toaletten.
Det är uppenbart att människor far illa. För oss kristdemokrater är det tydligt att dagens rättspraxis om den personliga assistansen gör att vi som land inte lever upp till vare sig FN-konventionen eller vårt nationella mål för funktionshinderspolitiken.
Fru talman! En olycka i skidbacken, ett dyk från en brygga, en stroke eller en trafikolycka kan på ett ögonblick förändra livet för var och en av oss - för alltid. Då, precis som när ett barn föds med en funktionsnedsättning, måste LSS och assistansersättningen finnas där som en trygg försäkring. Det är en garant för att samhället kommer att ge det stöd som behövs för att var och en av oss ska kunna leva ett gott liv även med en funktionsnedsättning. Dagens rättspraxis gör att LSS inte lever upp till det skyddet.
Jag tror inte att någon av oss här i riksdagen vill tillbaka 30 år i tiden då personer med en funktionsnedsättning var hänvisade till institutionsboende eller ett livslångt anhörigberoende. Men risken är att vi är på väg tillbaka dit. Och för många personer är samhällets svek redan en verklighet. Dagens rättspraxis och politikens ovilja att rätta till lagen om bedömningen av de grundläggande behoven gör att alltför många personer lever i isolering och är helt utan självbestämmande i sitt eget liv.
Fru talman! När socialutskottet kallar till en offentlig utfrågning med anledning av en krissituation menar jag att det är vår skyldighet att förvalta och agera utifrån den kunskap som då ges. Det har nu gått tre år sedan utfrågningen om assistansen, men krisen fortgår med full kraft.
Vi kristdemokrater har flera gånger lagt fram förslag här i riksdagen om att samtliga grundläggande behov ska vara assistansgrundande i sin helhet. Nu gör vi det igen, och jag vill därför yrka bifall till vår reservation 9 i det aktuella betänkandet.
I grunden handlar det om mänskliga rättigheter och vilket samhälle som vi vill ha. Det är hög tid att fler partier agerar nu. De partier som inte är beredda att åtgärda lagens brister bör kanske i stället agera för att sänka ambitionen i funktionshinderspolitikens nationella mål. Det vore olyckligt och något som vi kristdemokrater självklart skulle kämpa emot. Men det vore åtminstone ett logiskt och mer ärligt agerande.