Fru talman! Jag vill tacka skolministern för svaret.
Mobbade elevers situation är en oerhört viktig fråga,
och på senare tid har ett antal skrämmande fall av
grov mobbning blivit kända.
Min fråga gällde hur mobbade elever ska garante-
ras sin rätt till undervisning. Bakgrunden till min
interpellation är uppgifter om att 38 % av de mobba-
de eleverna i en undersökning inte fått den undervis-
ning som de har rätt till. En flicka eller en pojke som
mobbas blir på det sättet ett dubbelt offer, som både
utsätts för kränkande behandling och också får sämre
skolgång.
Skolministern säger i sitt svar bl.a. att Skolverket
har fått ett uppdrag att redovisa vilka insatser som
behöver göras samt att Utbildningsdepartementet ska
genomföra en kampanj mot mobbning. Hon säger
också att om en elev på grund av mobbning inte vågar
komma till skolan måste skolplikten upprätthållas på
annat sätt.
Fru talman! Det är just den delen i svaret som jag
inte är nöjd med. Frågan är, enligt min mening, om
man över huvud taget ska acceptera att ett barn eller
en ung människa någonsin ska behöva säga att han
eller hon inte vågar gå till skolan. Det är naturligtvis
bra om en elev som av psykiska eller fysiska orsaker
inte kommer till skolan kan få undervisning på annat
sätt. Men när det gäller grovt mobbade barn borde
inte situationen behöva uppkomma.
Jag instämmer visserligen i skolministerns grund-
värderingar när det gäller förebyggande arbete för att
skapa en trygg skolmiljö. Vad jag däremot efterlyser
är ett besked om vad skolan ska göra när det förebyg-
gande arbetet har misslyckats. Jag anser att det
egentligen bara finns ett svar när det gäller grov
mobbning och kränkning, nämligen att flytta på mob-
baren och splittra gänget som terroriserar skolan.
Trygga så snart som möjligt offrets skolgång och sätt
sedan naturligtvis in åtgärder för att hjälpa tillbaka
mobbaren till en normal skolgång. Men valet mellan
mobbaren och offret borde vara självklart. Även om
den grova mobbningen till sist upphör på grund av
skolans ingripande, måste det ibland kännas alltför
olustigt att i klassrummet sitta bredvid människor
som uppträtt grovt kränkande.
Exemplen från den senaste tiden är många: En
elev hängs ut genom fönstret av sina kamrater, en
flicka mobbas och måste flera gånger transporteras i
ambulans till sjukhus, sexuella övergrepp mot min-
deråriga, en skola i Gävle stängs för att rektorn inte
kan garantera elevernas säkerhet. Listan kan göras
lång över händelser som rapporterats från skolorna de
senaste åren.
Två huvudintryck av dessa tragiska händelser blir
bestående; skolan har inte ingripit i tid och det är
offren som drabbats hårdast. De möjligheter att ingri-
pa som finns i lagen är ganska få och de är uddlösa. I
grundskolan ska läraren, som det heter, uppmana
eleven att ändra sitt uppförande och, om detta inte
hjälper, kontakta vårdnadshavaren. En elev får visas
ut högst under den tid som återstår av lektionen. Ge-
nomtänkta program för mobbare och unga kriminella
genomförs inte.
Det som jag saknar i skolministerns svar är just ett
rejält besked till skolan och till ungdomarna om att
ingen människa ska behöva utsättas för en behandling
som leder till att han eller hon inte vågar gå till sko-
lan.