Fru talman! Jag kan se att attityderna till mobb-
ning har förändrats även i det kortare perspektivet -
några år tillbaka. Skolor i dag gör t.ex. polisanmälan
på ett sätt som man aldrig har gjort tidigare. Det gör
man när man upplever att det verkligen är en grovt
kränkande behandling. Man gör då bedömningen att
det hade föranlett en polisanmälan om det hade skett
utanför skolans väggar. Det tycker jag är ett helt rik-
tigt agerande. Skolan är i det perspektivet inte någon
skyddad plats. De regler som gäller för samhället i
övrigt gäller för den verksamhet som finns inom
skolans väggar.
Det positiva i det som händer vad gäller mobb-
ning är att vi nu talar om det. Mobbningen har getts
ett offentligt ansikte. Det stärker också alla dem som
kanske tidigare inte vågade gå till Skolverket och
göra en anmälan. Nu gör de det.
Jag får fortfarande, som jag har sagt flera gånger i
debatter, alltför många brev där både elever och an-
höriga beskriver sin situation. Så länge denna typ av
brev kommer och så länge det görs anmälningar
måste vi ständigt diskutera och debattera.
En sak tycker jag sker i alldeles för liten utsträck-
ning. En elev har anmält till skolan att han eller hon
mår dåligt och nonchaleras kanske. Vad sker sedan?
Debatten förs ofta på skolverksnivå eller här i kam-
maren. Det jag efterlyser är det som ska ske i kom-
munerna. Hur ofta har man en debatt i fullmäktige-
församlingen efter det att en elev har offentliggjort att
han eller hon utsatts för mobbning? Här önskar jag
verkligen att man i varje kommun säger så här: Nu
har detta skett i vår kommun. Hur ska vi gå vidare?
Om det hade skett hade vi märkt att vi har en decent-
raliserad verksamhet.