Fru talman! I morse ville min nioåring diskutera
"snacket" som vi skulle ha i dag. Mobbning engage-
rar barn. Vi pratade om debatten. Jag passade på att
fråga Stefan om han hade något tips på hur mobbning
ska stoppas. Han sade att han tyckte att de snälla
kunde få ett pris. Han påstod att han hade läst om det
i tidningen Bamse.
Jag tänker inte föreslå det i dag. Offren måste stå i
centrum. Men Stefan har en viktig poäng, nämligen
att också barn som är snälla och ställer upp för sina
kompisar behöver uppmärksamhet och uppmuntran.
Det borde alla vuxna tänka på.
Frågan i dag är framför allt om regering och riks-
dag har gjort tillräckligt på sina nivåer för att före-
bygga och ingripa mot mobbning. Vi har, precis som
alla som arbetar i skolorna, skyldighet att verka för att
varje elev kan känna sig trygg och respekterad.
Verkligheten visar att det finns mycket mer att
göra. Ungefär 100 000 barn beräknas vara utsatta för
mobbning. De kränks mer eller mindre regelbundet i
eller på väg till skolan. 4 % upplevde sig mobbade år
2000. Tre år tidigare var siffran 2 %. Tendensen ver-
kar vara att mobbning ökar i omfattning och blir allt
grövre.
Vardagen i många skolor är tuff i dag. Lägger
man till mobbningsproblemen, övrigt våld och krimi-
nalitet är läget bekymmersamt. Många barn och ung-
domar tvingas bokstavligen leva i rena vilda västern
där snart sagt vad som helst kan hända. Det är
otryggt.
Vi har nyligen fått svart på vitt att den svenska
skolan är en av världens stökigaste. I den miljön får
mobbning näring.
Den socialdemokratiska regeringen har inte tagit
problemen på tillräckligt stort allvar. Att skolminister
Ingegerd Wärnersson har diskuterat värdegrunden i
ett år och har startat en kampanj är jättefint, men det
räcker inte. Våld och mobbning går inte att prata bort.
Det krävs verktyg och ett vuxet ledarskap som är
klart och tydligt om vad elever och lärare ska göra
och inte göra för att få en acceptabel arbetsmiljö. Ska
vi nå dit krävs nya tag i politiken.
Jag tänkte ta upp två saker. Den första är att vi
måste slå fast att svensk lag gäller i skolan. Över-
grepp är ett brott och ska polisanmälas. Vi kan inte ha
andra regler i skolan än utanför.
Det här kan låta som att slå in öppna dörrar. Men
det är inte så. Många lärare och övriga vuxna i skolan
avstår från att anmäla brott. Varför går det att speku-
lera om, men det behövs bättre kunskaper om vad
lagen säger och vad polisen är till för och inte till för.
Där kan vi hjälpa till. Vi måste förtydliga skolans
skyldighet på den punkten. Enligt socialtjänstlagen
måste skolan anmäla om ett barn misshandlas hem-
ma. Samma sak borde rimligen gälla om barn miss-
handlas i skolan. Är den blivande skolministern möj-
ligen beredd att se till att det blir så?
Att ringa till polisen är förstås en yttersta åtgärd.
Skolans och föräldrars ansvar är att se till att det ald-
rig behövs. Många skolor har planer för hur arbetet
mot mobbning ska bedrivas. En del lyckas. På andra
håll känner inte många till vilka planer som finns.
Därför får de aldrig verkan. Alla program är inte
heller så genomtänkta som de borde vara.
Den andra saken är att vi moderater här vill ha en
förändring. Det är dags att göra upp med föreställ-
ningen om att planer och god vilja räcker för att be-
kämpa mobbning. Så är det inte. Mobbning kan växa
överallt där människor möts och verkar. Det krävs
kunskaper om mekanismerna bakom mobbning och
hur de bekämpas för att lyckas. Därför är det dags att
gå ett steg till än vad vi gjorde när vi skrev in i läro-
planen vad skolorna ska göra när det gäller mobb-
ning. Det är hög tid att städa undan alla hyllvärmare
och ställa kvalitetskrav på insatserna. Skolorna ska
naturligtvis arbeta med forskningsbaserade, systema-
tiska åtgärdsprogram som ger resultat. Sådana finns.
Låt oss ge Skolverket i uppdrag att utvärdera och
kvalitetsmärka mobbningsprogram och göra de som
finns och fungerar väl kända.
Socialdemokratiska regeringar har haft chans att
ta tag i problemen i åtta år. Omkring 100 000 barn
mobbas årligen. Problemen ökar. Svaret har hittills
blivit en kampanj. Var finns långsiktigheten, fasthe-
ten och systematiken?
Vi moderater anser att elever, föräldrar och all-
mänhet ska kunna kräva hög kvalitet på skolornas
insatser i alla avseenden. Det finns miljöcertifierade
företag. Jag tycker att vi ska se till att vi också får
antimobbningscertifierade skolor, där arbetet bedrivs
målmedvetet och ständigt utvärderas. För att nå dit
krävs ett tydligt uppdrag. Thomas Östros har medde-
lat att man nu ska göra något, men då gällde det mer
forskning och mekanismerna bakom mobbning. Lägg
då till att det också krävs forskning om vad som fun-
gerar och vilka resultat som uppnås, så kanske vi kan
bli överens. Det krävs att åtta års prat byts mot kon-
kreta insatser i en rad avseenden. För att få det krävs
en regering som vill ta konkreta initiativ för att få
stopp på mobbning. Det återstår att se om Thomas
Östros kommer att se till att den sittande regeringen
klarar av det.
(Applåder)
I detta anförande instämde Per Bill, Catharina
Elmsäter-Svärd, Petra Gardos, Margareta Cederfelt,
Carl-Erik Skårman, Carl G Nilsson, Stefan Hagfeldt,
Jan Backman, Ewa Thalén Finné, Inga Berggren,
Carl-Axel Johansson, Maud Ekendahl, Hans Hjortz-
berg-Nordlund, Bo Lundgren, Ingvar Eriksson, Ceci-
lia Magnusson, Anita Sidén, Elizabeth Nyström, Berit
Adolfsson, Lars Elinderson, Per-Samuel Nisser, Jan-
Evert Rådhström, Johan Lagerfelt, Patrik Norinder,
Lennart Bolander, Ola Sundell, Olle Lindström, An-
ders Sjölund, Elisabeth Fleetwood, Anna Kinberg och
Anders G Högmark (alla m).