Fru talman! Dagens debatter spänner över flera
olika områden, men handlar ändå om samma sak: om
människosyn och grundläggande värderingar. Ställ-
ningstagandet - att mobbning och våld är samhälls-
problem som aldrig får accepteras och att vi alla
måste göra vad som står i vår makt för att förhindra
det - tror jag står klart för alla här.
Men, fru talman, det finns inga våldsgener. Det vi
ser i landets skolor är ett resultat av åratal av ned-
skärningar och ökande klassklyftor. Vi ser otrygghet,
rädsla och maktlöshet som kulminerar i mobbning,
trakasserier och våld. Att söka förklaringar är inte alls
att ursäkta, och att inse att situationen i skolan och
samhällsklimatet bildar fond, bakgrund, till den se-
naste tidens händelser är inte alls att frånta någon
ansvar för de enskilda handlingar man utför. Det är
snarare att börja i rätt ända. Och svaret på våld och
mobbning i skolan är inte bara kamratstödjande ar-
bete och ökat föräldraansvar, även om det är viktigt.
Det måste också handla om resurser, makt och demo-
krati.
Ibland påstås att skolan inte behöver mer resurser.
Det stämmer inte. Det säger sig självt att om det blir
färre som arbetar i skolan får det konsekvenser. Där-
för är det bra att Vänsterpartiet i förhandlingarna med
regeringen har fått igenom särskilda pengar till sko-
lan. De tusentals personer som kommer att kunna
anställas i skolor runtom i landet de kommande åren
betalas med Schymanpengar - även om en del visst
har fått för sig att det var Wärnersson som kom med
idén. Men på många håll i landet skär man fortfaran-
de ned på skolan, och Vänsterpartiet kommer därför
att fortsätta att kämpa för mer pengar till kommuner-
na och till skolan - det ger förutsättningar också för
ett effektivt arbete mot mobbning och våld.
Våld växer, fru talman, ur vanmakt. Demokrati
befästs inte främst genom temadagar eller vackra
formuleringar i skolplaner utan genom att faktiskt
utövas. Länge nog har skoldemokrati på alltför många
skolor snarare handlat om att lära sig en teknik än att
få reell makt över sin egen vardag i skolan. Och det är
ofta den maktlöse som söker någon att ha makt över.
Därför är en mer demokratisk skola också en skola
med mindre våld och färre destruktiva konflikter.
Fru talman! En dimension av mobbningen är sex-
uella trakasserier. Den största delen av trakasserierna
sker mot tjejer från jämnåriga killar i skolan, men
ibland också från lärare. Många unga tjejers vardag är
fylld av rädsla, undergivenhet och fruktan för över-
grepp. Därför har Vänsterpartiet drivit och fått ige-
nom att pengar ska satsas på utbildning i feministiskt
självförsvar för tjejer i skolan fr.o.m. i år.
Det handlar om att få sätta ord på vad man upp-
levt och upplever, att se det strukturella i mäns tra-
kasserier av kvinnor, att inse att man aldrig själv bär
ansvaret för ett övergrepp och att få kunskap om vilka
rättigheter man faktiskt har. Vår förhoppning är att
tjejer på landets alla skolor nu kräver utbildning i
feministiskt självförsvar.
Fru talman! Det har i den här debatten och i me-
diedebatten talats om att man måste ta krafttag för att
komma till rätta med mobbningen, om tydlighet, och
det är förstås lätt att instämma. Men såväl skollagen
som arbetsmiljölagen och läroplanerna innehåller
tydliga skrivningar om arbetet mot mobbning. Det
främsta bekymret är egentligen i så fall inte alls att
det saknas välvilliga formuleringar eller lagstöd i
kampen mot mobbning utan att de inte alltid, kanske
inte ens särskilt ofta, omsätts i praktiken. Skälen till
detta kan förstås variera, men det är ändå oaccepta-
belt.
Därför kräver Vänsterpartiet att Skolverket ska få
möjligheter till sanktioner mot de kommuner och
skolor som inte aktivt motarbetar mobbning, men
också att dessa skolor och kommuner får bättre stöd
och hjälp för att förbättra arbetet.
Fru talman! Ett antal förslag om ökad repression
och bestraffning av mobbare har funnits i mediede-
batten och kan tänkas återkomma i denna debatt. Det
talas om att öka möjligheterna att flytta på den som
mobbar, om jourskolor för värstingar och om polis-
anmälningar av det mesta. Det är åtgärder som kan
framstå som kraftfulla och rejäla. Det är bara det att
det finns ganska lite som tyder på att det verkligen
fungerar och hjälper.
Jag tror inte att hårdare tag, fler kränkningar av
den personliga integriteten, strängare regler och tätare
kontakt mellan skolan och polisen motiverar fler unga
människor att trivas i skolan. Inte ens en vakt i varje
korridor och metalldetektorer vid ingångarna på var-
enda skola i hela landet kan skapa trygghet.
Fru talman! Som jag nämnde inledningsvis är våld
och mobbning inga isolerade företeelser som kan ses
som problem bara i skolan. De kan därför inte heller
lösas av skolan ensam. För föräldrar som inte tar sig
tid för sina barn kan en arbetstidsförkortning vara en
bättre hjälp än hur många skriftliga omdömen och
betygssteg som helst. För den elev som är på gränsen
är lösningen knappast ett samtal till polisen utan kan-
ske en öppen fritidsgård, och för den elev som ser
farsan bli nekad ett jobb för hundrade gången på
grund av sitt utländska efternamn är det svårt att visa
respekt för andra. Som Björn Afzelius har uttryckt
det: Vill du bli respekterad av din avbild får du visa
din avbild respekt.
(Applåder)