Fru talman! Låt oss utgå från verkligheten. Jag
började tala om mobbningsoffren. Jag vill påminna
om att i verkligheten är mobbningsoffren ofta dubbla
offer. Om man tittar på vad som händer i praktiken
med mobbningsoffer - det finns de som har gjort det,
Skolverket bl.a. - visar det sig att de mycket ofta får
långa sjukskrivningsperioder. Ofta tvingas de byta
skola. De kommer efter. Det är inte alls ovanligt att
offren i allvarliga mobbningsfall får men för livet.
Det är därför som det är så viktigt att göra allt för att
skydda mobbningsoffren bättre.
Det är i det perspektivet som vi har sagt att man
som en yttersta åtgärd ska kunna flytta förövaren,
mobbaren. Om någon måste flytta är det rimligare att
det är förövaren än offret som flyttar. Dagens verk-
lighet sänder fullständigt fel signaler.
Denna ståndpunkt har väckt mycket debatt. De
som officiellt har att tolka gällande lag tolkar den inte
som den nya skolministern gjorde. När jag talade om
detta i den förra debatten sade Thomas Östros före-
trädare "jag ryser". Inte inför mobbarnas framfart
utan inför Folkpartiets förslag att man i de yttersta
fallen skulle kunna flytta mobbaren till en annan
skola.
Nu hörde vi här att detta diskuteras i en statlig ut-
redning som heter Skollagskommittén. I ett avseende
har Thomas Östros börjat bra, nämligen att han säger
bra saker. En del av det han sade här var också myck-
et bra. Men i ett annat avseende har han börjat dåligt,
därför att samma dag som Ingegerd Wärnersson av-
gick beslöt regeringen att förlänga tiden för Skollags-
kommittén med ytterligare ett halvår. Det här viktiga
arbetet som Thomas Östros hade inhämtat pågår är
tydligen inte så viktigt att det behöver komma fram
nu i vår, som det var planerat, utan man ska få ytterli-
gare ett förlorat halvår i kampen mot det svåra skol-
våldet.
Denna lagtolkning och till att börja med lagstift-
ning - det är det som behövs, en tydligare lagstiftning
med större befogenheter åt rektorer och lärare - är
avgörande, därför att den rådande osäkerheten medför
just den abdikation från vuxenvärlden som skolmi-
nistern talade om. De vuxna i skolans värld vet inte
riktigt vilka instrument de enligt gällande lag har till
sitt förfogande. Det är förödande. Där behövs det en
mycket större tydlighet.
Jag skulle på temat tydlighet också vilja säga ett
par ord om resurser. De här i kammaren som följer
politiken vet att Folkpartiet gick till val på öron-
märkta statsbidrag till skolan. Vi kräver högre lärar-
löner. Vi är för större resurser till skolan.
Ändå riskerar man att bli otydlig om man skyller
det svåra skolvåldet på resursbrist. Det måste stå
fullständigt klart att man inte får sparka en liggande
kamrat så att hon eller han måste åka till akuten även
om elevassistenten är sjuk den dagen, även om skol-
psykologen är på kurs. Alltså, vi får inte så till den
grad acceptera att resurserna är den enda förklaringen
att vi ursäktar oursäktliga beteenden. Man får inte
misshandla varandra i svensk skola bara därför att det
just då inte är någon vuxen i närheten.
Självklart ska skolan ha större resurser, men för-
klara inte bort mobbningen i världens vuxentätaste
skola bara med resursbrist. Det här är också en norm-
fråga. Det har funnits en flathet i vuxenvärldens han-
tering av det grova skolvåldet. Låt det vara slut på
det! Låt signalerna från den här debatten vara alldeles
entydiga: Det offentliga samhället står på offrens
sida. Vuxenvärlden mobiliseras nu på offrens sida.
Reglerna ska vara tydliga. Signalerna ska vara tydli-
ga. Resurserna behövs. Men brist på resurser får inte
bli en ursäkt för flathet gentemot misshandel av sva-
gare kamrater.
Det förebyggande mobbningsarbetet är mycket
viktigt. Värderingarna måste finnas tydligt i botten. I
svensk skola, som vi tvingar alla barn till med skol-
plikten, ska respekt för varandra råda. Det är fullstän-
digt oacceptabelt att något barn som vi har tvingat till
skolan ska behöva utsättas för kränkningar, utfrys-
ning eller våld. Efter den här debatten hoppas jag att
det står alldeles klart.
(Applåder)