Herr talman! Låt mig genast gå in på några saker som sägs i reservationerna. Jag börjar med Kent Perssons reservation under punkt 1. I reservationen, som handlar om bioenergi, står: "Strategin behövs även för att genom nya ekonomiska styrmedel bidra till ökad odling och användning av andra bioenergikällor än skogsråvara och avfallsbränslen samt att detta sker i harmoni med miljökvalitetsmålen."
Den kritik som jag nu ska framföra riktar sig egentligen inte bara mot Kent Persson. Det finns saker att kritisera på andra håll också. Det här ger ett sörgårdsinriktat intryck. Det låter som att bioenergi och biomassa är utan problem. Jag tycker att vi har ansvar för att påpeka att det också är många problem förenade med detta. En storskalig satsning på biomassa skapar problem för den biologiska mångfalden. Om man ska få en hög produktivitet, vilket naturligtvis varje odlare kommer att sträva efter, kommer man att använda konstgödsel och bekämpningsmedel i stora mängder. Det leder till läckage till våra vattendrag och till Östersjön.
Jag vill vända mig mot den beskrivning som finns i flera av reservationerna och delvis kanske också i texten: att det här är något slags kungsväg till det förnybara energisamhället. Biomassa är inte det. Eller rättare sagt: Priset för detta är en väldigt stor miljöförstöring i Sverige av ett annat slag än det som sker genom utsläpp av koldioxid.
Det andra som jag vill ta upp är energieffektivisering. Jag ska citera ur den reservation som Berit Högman står bakom. Det är två påståenden där som jag skulle vilja diskutera. Det första är det som står på s. 49: "Att ställa om energisystemet till en långsiktigt hållbar energiproduktion rymmer otvivelaktigt en enorm potential - i tillväxt, arbetstillfällen och för ett uthålligt samhälle."
Det här med enorm potential i tillväxt och arbetstillfällen stämmer inte. Det är ett stort problem när man framställer det så. Varför är det då inte så? Vi ser två typer av förändringar. Energipriserna går upp över hela linjen. Det gör inte att det är en enorm potential. Det innebär att de som drabbas av högre energipriser får en lägre realinkomst. De får betala mer. Det är det som sker när schejkerna i Mellanöstern höjer oljepriset eller njuter av höga oljepriser. Då blir de rikare och vi fattigare. Det faktum att vi i den situationen blir fattigare innebär inte någon enorm potential för tillväxt. Det är möjligt att reservanterna inte i första hand tänker på det, utan på relativprisförändringen, att fossila bränslen ska bli dyrare. Det är hela tanken med utsläppsrätter och koldioxidskatter.
Innebär det då tillväxt och fler arbetstillfällen? Nej, det gör det inte alls! Vi har diskuterat detta tidigare. Jag menar att vi som politiker har ansvar för att inte lura medborgarna och väljarna. Vissa delar av ekonomin ska expandera, nämligen de som baseras på eller sysslar med kolfri energiproduktion. Men andra delar ska minska i omfattning. Man ska ju lägga ned smutsiga kolkraftverk och stålverk och ersätta dem med annan produktion.
Tanken att det bara är fint med energiomställning, eftersom den ger fler jobb, ökad tillväxt och till och med ökad export, är alldeles för enkel. Jag menar att detta är att lura medborgarna. Jag ser det gång på gång, och jag vill inte säga att den borgerliga sidan är oskyldig på denna punkt, för jag ser det även i våra programskrifter. Men det är oriktigt.
Vad vi i stället ska sträva efter är en energiomställning som inte utsätter människor för onödigt stora påfrestningar. De ska inte onödigtvis behöva flytta till annan ort. De ska inte onödigtvis behöva byta jobb om de trivs med det jobb de har. De ska inte onödigtvis behöva sänka sina inkomster. Den flagellantinställning som framför allt Miljöpartiet har, att man ska piska sig själv och då blir bättre som energisparare, tar jag avstånd från. Jag tycker också att andra får vara försiktiga med att ansluta sig till den hållningen.
Klimatpolitiken utgörs av en lång räcka med olika bidrag, uppfattar jag det som när Berit Högman beskriver den. Klimatpolitik är på något sätt lika med fler och ökade bidrag. Är det på det sättet Socialdemokraterna uppfattar en aktiv klimatpolitik?
Det andra jag vill ta upp i Berit Högmans reservation är ett avsnitt som börjar med nästa mening: "Inget land kan undvika att ställa om sitt energisystem, det är bara en fråga om att agera nu eller senare." Sedan kommer det som jag invänder mot: "En sak är dock klar. Det land som sist lämnar fossilsamhället bakom sig är det land som förlorar."
Det är ju precis tvärtom i den internationella ekonomin! Det är en kapplöpning om att slippa ställa om. Indien, Kina och USA vill inte ställa om - tyvärr, kan vi säga. Där är mekanismen den att det bästa är om alla andra ställer om, men inte det egna landet. Tyvärr är det på det sättet. Svårigheten i internationella energiöverenskommelser, Kyotoavtalet och alla andra, är att man ska låsa in dem som vill vara fripassagerare på skutan när man ska minska koldioxidutsläppen. Berit Högmans reservation säger att man förlorar om man inte deltar, men egentligen är det raka motsatsen, och det är precis det som är problemet i de internationella överenskommelserna.
Nu ska inte Per Bolund komma undan, utan jag ska säga några saker även till honom. Det handlar om de åtta åren för energiomställning och det nationella perspektivet. Jag förstår att Per Bolund är intresserad av att fokusera på det nationella perspektivet, eftersom han inte har några instrument för internationellt verksamma alternativ. Per Bolund och hans parti är ju skeptiska till EU och vill att Sverige ska lämna Europeiska unionen.
Men Per Bolund, det gäller inte bara att ha en ambitiös politik, utan också att ha redskap för att utföra politiken. Det är det som är så paradoxalt med er politik; ni kan inte välja vilket som är viktigast här i världen: huruvida det är att bekämpa den europeiska unionen eller att bekämpa klimathotet. Ni kan inte välja, eller rättare sagt, ni gör tydligen valet att det viktigaste är att bekämpa klimathotet inom Sveriges gränser. Nu är det här ett globalt problem, och det är en del som gör sig lustiga över att de borgerliga politikerna här har framfört detta.
Jag ska presentera en liten gangsterkalkyl, som man säger bland ekonomer, en förenklad kalkyl för att illustrera det globala problemet och problemet med att bara diskutera i ett nationellt perspektiv.
Indien och Kina har i dag 2,4 miljarder invånare tillsammans. Det är inte på något sätt omöjligt att de två länderna 2050 har nått en levnadsstandard som är ungefär den som Sydkorea har i dag. Då kommer deras medborgare att efterfråga energi. Hur mycket då? Det kan man räkna på, och man kan räkna på vad som är en dräglig levnadsstandard år 2050. Det motsvarar att man i de två länderna tillsammans skulle behöva bygga någonstans mellan 1 000 och 1 200 reaktorer av en typ motsvarande den som man har i Finland. Jag säger inte att man ska bygga de reaktorerna, men jag vill illustrera den kolossala efterfrågan på elenergi som den ekonomiska utvecklingen enbart i de två länderna ger upphov till. Sedan finns det andra länder också.
Då blir det lite futtigt att hålla på och diskutera och kritisera att man från borgerlig sida också tar upp det globala perspektivet. Jag är helt på det klara med att man måste ro med två åror i politiken, som jag brukar säga, en nationell åra och en global, för att klara det här. Gör man ingenting nationellt har man ingen legitimitet när man kommer till andra länder och ska tala om för dem vad de ska göra. Det finns andra skäl till att man ska ha en nationell politik, till exempel att man kan utveckla de ekonomiska styrmedlen, som i dag är ofullständiga, och även tekniska lösningar. Jag tror att det är otroligt viktigt.
Men eftersom i dag 99,8 procent av världens koldioxidutsläpp inte sker i Sverige är det brottsligt att inte också diskutera den globala situationen och hur vi som global aktör ska lyckas övertyga andra länder och övertyga Europeiska unionen, Per Bolund, att agera så att vi får globalt minskade koldioxidutsläpp.