Herr talman! Carl B Hamilton har en intressant debatteknik. Han sprider ut ett pärlband av åsikter och anklagelser som det är nästan omöjligt att bemöta på de två minuter som står till förfogande. Samtidigt berör han som Folkpartiets energipolitiske talesman inte med ett enda ord vad Folkpartiet egentligen vill i energifrågan. Det skulle ha varit intressant att få åtminstone ett ord på vägen om vad man vill göra och inte bara om vad man vill att andra inte ska göra.
Men jag vill samtidigt applådera en del av det Carl B Hamilton sade. Jag är glad över att han och Folkpartiet inser att biomassa inte är någon kungsväg och att det finns miljöproblem även med det. Det håller jag i högsta grad med om. Däremot finns det möjlighet att göra väldigt mycket utan att behöva hamna i den övergödning som Carl B Hamilton befarar, med förlust av biologisk mångfald och så vidare. Vi behöver inte sprida ut salixodlingar över hela landet och ta bort all jordbruksmark. Det finns mycket annat man kan göra. Man kan till exempel odla energigräs på områden som i dag är vall eller som till och med står i träda. Det finns faktiskt grader - allt är inte svart eller vitt.
Carl B Hamiltons ord om flagellantinställning var intressanta. Han menar att vi i Sverige genom Miljöpartiets politik är flagellanter, piskar oss själva och lider enormt. Vi ser nu att vi har en situation där vi faktiskt ligger över de åtaganden vi har gjort i Kyotoprotokollet. Våra utsläpp är lägre än vad vi har tagit på oss. Det beror på den politik som i mycket Miljöpartiet har drivit igenom.
Är detta en flagellantinställning? Lider vi så mycket av detta? Har vi haft en väldigt dålig ekonomisk utveckling på grund av denna utveckling? Har de minskade koldioxidutsläppen drabbat oss så att det svider i skinnet? Det skulle vara mycket intressant att höra detta. Lider svenska folket under miljöpolitikens ok, som ju faktiskt har medfört att vi ligger ganska bra till när det gäller koldioxidutsläpp?