Fru talman! Yvonne Ruwaida har - mot bakgrund
av en aktuell debatt i medierna - frågat mig dels hur
jag avser att agera för att utveckla det mångkulturella
samhället, dels varför, som hon säger, jag inte gått in i
debatten om det mångkulturella samhället för att
tydliggöra regeringens ståndpunkter.
Först vill jag säga att jag inte för ett ögonblick tror
på de domedagsprofetior om "det mångkulturella
samhället" som några få personer har framfört i medi-
erna under senare tid. Det är visserligen sant att man
kan finna exempel, både från historien och samtiden,
på hur konflikter har uppstått i samhällen som har
präglats av mångetnicitet. Men det finns ju också
exempel på mycket framgångsrika sådana samhällen.
Att just samhällen med etnisk och religiös mångfald
genom något slags inneboende logik därför skulle
vara dömda till djupgående konflikter vore en orimlig
slutsats. Det är nog inte graden av mångetnicitet som
avgör ett samhälles styrka och svagheter, dess goda
och dåliga sidor, utan snarare om de möjligheter som
finns i mångfalden faktiskt tas till vara.
Ett "mångkulturellt samhälle" är i sig varken bra
eller dåligt. Mångfalden har tveklöst en stor utveck-
lingspotential. Men den är ingalunda problemfri. Det
finns exempel på mångetniska samhällen där männi-
skor föds och lever inom sin etniska grupp och där det
saknas kontakter över de etniska gränserna. I sådana
fall saknas ett sådant ömsesidigt utbyte av värdering-
ar, kunskaper och erfarenheter som kan utveckla både
människor och samhälle. Och i förlängningen hotar
både sociala och etniska konflikter.
Jag tillstår gärna att vi i Sverige - liksom för öv-
rigt i hela Europa - har långt att gå innan vi når ett
samhälle präglat av tolerans mot och likvärdiga möj-
ligheter för alla, oavsett etnisk eller religiös bakgrund.
Rasism, diskriminering och antisemitism finns också
här. Det finns en oroande utveckling mot ett etniskt
segregerat samhälle. Att bryta denna utveckling är en
av regeringens allra viktigaste uppgifter.
Regeringen arbetar nu intensivt med att förbereda
ett omfattande reformarbete på integrationsområdet.
Det gäller både ändringar i politiken och organisa-
tionsförändringar. Yvonne Ruwaida känner mycket
väl till huvuddragen i regeringens planer. Men låt mig
ändå ge en sammanfattning av åtminstone delar av
detta arbete. En mera fullständig redovisning av ut-
vecklingsarbetet ryms inte inom ramen för ett inter-
pellationssvar.
Som Yvonne Ruwaida redan vet avser regeringen
att i september förelägga riksdagen en proposition
med förslag till mål för, samt inriktning och innehåll i
såväl introduktionen av nyanlända flyktingar och
invandrare som den långsiktiga integrationen. Pro-
positionen avses också innehålla förslag till en ny
myndighetsstruktur på området ägnad att förbättra
introduktionen, främja den etniska jämställdheten och
motverka diskrimineringen samt förslag till att följa
och utvärdera integrationsprocessen mot bakgrund av
samhällets etniska och kulturella mångfald.
Men det är inte tillräckligt att förbättra integra-
tionspolitiken. Jag ser det som en av mina viktigaste
uppgifter att verka för att politiken på alla samhälls-
områden skall utgå från och ta hänsyn till samhällets
etniska, språkliga och kulturella mångfald.
Kampen mot rasism och diskriminering måste
också intensifieras. Kan vi inte befästa idén om alla
människors lika värde riskerar samhället att brytas
sönder inifrån. Jag är övertygad om att det arbete som
utförs av Mona Sahlin och hennes kommitté mot
rasism och främlingsfientlighet skall visa sig vara av
stort värde. En särskild arbetsgrupp, i vilken Yvonne
Ruwaida för övrigt själv ingår, kommer senast den 31
oktober i år att lägga fram förslag om åtgärder för att
förebygga och motverka rasistiskt och annat etniskt
relaterat våld. En särskild utredare skall se över lagen
mot etnisk diskriminering och lämna en rapport senast
den 1 december i år.
Förhållandena på arbetsmarknaden har stor bety-
delse för integrationsarbetet. Alltfler företag och
myndigheter inser nu att mångkulturell kompetens
utvecklar både företagen och samhället. Både företag
och myndigheter samt arbetsmarknadens parter arbe-
tar nu för att sprida detta synsätt ytterligare. Jag pla-
nerar att för min del ta initiativ i samma riktning, bl.a.
genom ett antal möten med företrädare för myndighe-
ter på den statliga nivån.
Den etniska segregationen i boendet måste brytas.
En förutsättning för att det skall lyckas är ett starkt
engagemang hos de boende. Genom de statliga bidrag
som infördes år 1995 för att stimulera kommuner till
metodutvecklande lokala processer kan punktinsatser
ersättas av långsiktiga processer genomsyrade av ett
underifrånperspektiv och breda samverkanslösningar.
För att åstadkomma ett samhälle som präglas av
etnisk jämställdhet och gemenskap över etniska grän-
ser är det lika viktigt med enskilda människors attity-
der och handlingar i vardagssituationer som med
effektiva politiska medel och åtgärder.
Det handlar om allas vår inställning som individer
och om vår vilja och förmåga att anpassa oss till den
ofrånkomliga förändring som alla moderna samhällen
genomgår.
Yvonne Ruwaida frågar mig slutligen varför jag
inte har "gått in i debatten" för att klargöra min in-
ställning. Jag kan berätta för Yvonne Ruwaida att jag
visst har "gått in i debatten". Jag har både i TV, radio
och press redovisat mina och regeringens ståndpunk-
ter.
Men jag har också tagit upp dessa frågor på annat
sätt. Som integrationsminister diskuterar jag dagligen
med människor på arbetsplatser, i skolor, i bostads-
områden, i föreningslivet och på många andra ställen.
Jag tror att det i många fall kan vara väl så viktigt att
delta i sådana samtal som att synas i medierna. Efter-
som jag inte heller har kunnat notera Yvonne Ruwai-
da själv i den mediala debatten i denna fråga, utgår
jag från att hon håller med mig om denna slutsats.
Jag är övertygad om att det inte råder någon tve-
kan om hur regeringen ser på de frågor som Yvonne
Ruwaida tagit upp. Regeringens ståndpunkter behöver
inte något förtydligande.