Fru talman! I dag känner man att debatten kanske är något rumphuggen. Vi hade gärna sett att vi hade kunnat debattera de utredningar som vi har väntat på ett tag. Jag tänker på narkotikautredningen och missbruksutredningen, som tyvärr inte kommer att presenteras före valet.
Det är två utredningar som har ett brett perspektiv och som tittar på hur hela systemet med exempelvis missbrukarvård fungerar och hela klassificeringen. De tittar på många av de frågor som finns med i betänkandet och som vi väntar på att få debattera och få svar på.
Anledningen är väl att Socialdepartementet är det departement som har jobbat hårdast under denna mandatperiod, i alla fall om man tittar på antal sidor propositionstext och förslag som lagts fram.
Jag kan inte annat än beklaga att vi inte har dem framme i dag; det hade gjort debatten intressantare.
Fru talman! Jag hoppas kunna göra debatten någorlunda intressant trots allt. Jag delar uppfattningen att det behövs en bättre lagstiftning. Den kloke Per Svedberg sade tidigare att en väljargrupp som inte har någon röst är missbrukarna. Det är helt riktigt. Det är en grupp som inte företräds av någon stark lobbyorganisation utan kanske företräds av läkemedelsorganisationer i stället för patientorganisationer.
Vi lever i en tid då det är lätt att få tag i alkohol, narkotika och andra substanser som kanske inte är narkotikaklassade men som kan användas på precis samma sätt som traditionella droger. Det är givetvis inte acceptabelt. Vi får inte ha illegala droger och sedan andra substanser som fungerar på samma sätt men som är tillåtna. Det måste komma till ett arbete för att snabbare kunna klassificera droger så att de kan tas från gatan.
De som missbrukar måste få vård och stöd i tid. Vi har i dag en missbrukarvård som har brister. Vi kan i dag inte erbjuda hjälp till dem som vill ha det och behöver det i tid.
Nätet är i dag inte bara en handelsplats utan även utbildningsplats för hur man kan bli och vara missbrukare. Det är en av baksidorna med det öppna samhället och i en mening kanske något vi varken kan, ska eller ens vill stoppa. Det behövs dock motkrafter. Det behövs kloka krafter som kan stärka föräldrar och dem som har vänner eller anhöriga som har halkat dit.
Den svenska narkotikapolitiken kan sammanfattas med en ganska banal mening. Det bästa sättet att begränsa bruket av narkotika är att få människor att aldrig börja använda eller ens testa narkotika. Sammanfattat i propositionstext innebär det att vi ska minska nyrekryteringen till missbruk, förmå människor med missbruk att upphöra och minska tillgången på narkotika. Det kan låta banalt, men tittar man i ett internationellt perspektiv är den svenska modellen trots allt relativt framgångsrik.
För några år sedan jämförde en rapport från Europeiska unionen Holland och Sverige. Dessa två länder kunde påvisa en relativt liten grupp med tunga missbrukare. I dag kan man inte längre säga det om Holland, men vi kan fortfarande säga det om Sverige. Den svenska modellen håller i allt väsentligt. Det vi ska göra är att vidareutveckla och förstärka den och göra den mer tillgänglig för fler.
Även om vi inte har de två stora propositionerna på vårt bord i dag kan vi se att mycket har hänt. Exempelvis har vi fått fler poliser som har tydligt fokus på att stoppa tillgången till narkotika och hindra nyrekrytering till missbruk. Jag har åkt med i polisbilar flera kvällar och nätter och vet vilket fokus man har; unga människor är viktiga.
Det handlar också om frivilligorganisationer och om ett ökat föräldrastöd; det är inte lätt att vara förälder i dag. Det handlar delvis också om förbättrad missbrukarvård.
Ett annat exempel man kan sätta i relation till den svenska missbrukarvården är det som finns i Storbritannien. Där har man som målsättning att 200 000 personer ska finnas i Metadonprogram. Jag vet inte om man har nått upp till det, siffran är ett par år gammal, men för ett par år sedan hade man drygt 180 000 människor. Det är ett sätt att få människor från gatan och få dem att sluta stjäla bilstereor, men är det verkligen vård? Är det så vi vill ha det i Sverige? Jag tror att alla här säger nej, så vill vi inte ha det.
Det finns ett sluttande plan när det gäller narkotikapolitiken. Tar man ett steg in på det finns det flera vägar som leder fel. Vi ska inte syssla med harm reduction. Vill man brett införa utbytesprogram för sprutor och ha stora Metadon- eller Subutexprogram som faktiskt inte är drogfrihet tar man steg in på det sluttande planet och urholkar den svenska modellen som säger att vi ska nolltolerans mot narkotika. Det är lätt att göra fisksoppa av ett akvarium, men det är svårt att göra ett akvarium av fisksoppa.
Något som oroar även i Sverige är det ökade antalet Subutexrelaterade dödsfall. På tre år har dödsfallen tredubblats; knappt 90 personer dog för några år sedan av missbruk av Subutex. Huvuddelen av missbrukarna är inte inskrivna i program eller står under läkarbevakning, utan de missbrukar den här drogen som går relativt enkelt att få tag i på marknaden.
I östra Danmark kunde man till och med konstatera att fler dog av Metadon än av heroin. Då får man fråga sig: Vad är boten och vad är soten?
Substitutionsbehandling kan vara del av en behandling, men det får aldrig vara ett förstaval och aldrig det första som erbjuds vid behandling. En 20-åring kan inte ha en sådan heroinkarriär bakom sig så att han eller hon ska erbjudas en Subutex- eller Metadonbehandling.
Det är viktigt att riskerna med läkemedelsassisterad behandling belyses ytterligare.
Jag ser att klockan tickar på, men låt mig kommentera en fråga som tas upp i reservationerna. Den har debatterats tidigare i riksdagen, fru talman, och handlar om legalförskrivningen av hasch i Danmark. Kammaren bör upplysas om att det är socialdemokraterna i Köpenhamn som driver denna fråga, men jag kan lugna er med att så länge vi sitter i regeringen och så länge vi har en borgerlig regering i Danmark kommer haschet inte att bli fritt i Danmark. Jag hoppas att ni tar ett ansvar och pratar med era danska kolleger så att vi kan undanröja detta om olyckan skulle vara framme.
Fru talman! Jag yrkar bifall till socialutskottets förslag i betänkandet.