Fru talman! Jag ska genast rätta Elina Linna och säga att vi inte fjärmar oss från patientorganisationerna. Dock vet vi att exempelvis brukarorganisationerna är starka förespråkare av substitutionsbehandling. Det är klart att det finns lite dynamik i den frågeställningen, om jag uttrycker mig så.
I det första debattinlägget togs utredningarnas gång upp. Vi ska veta att det var sagt att Missbruksutredningen skulle komma i oktober. Det är därför egentligen inte någon överraskning för någon av oss att den inte har kommit. Narkotikautredningen var tänkt att komma före sommaren, men den har tyvärr blivit fördröjd. Det beror, enligt uppgifter som jag har fått, bland annat på att Lagrådet har mycket att göra just nu.
I debatten finns det ändå en skiljelinje mellan oss. Vi står för en ganska tydlig restriktiv linje, medan den andra linjen inte är lika tydlig. Det finns historiska skäl och andra skäl till det som kanske ligger i våra politiska uppfattningar.
Men när vi går till val tror jag att det är viktigt att vi är tydliga i dessa frågor. Det kommer jag att vara. Jag kommer att säga att vi inte accepterar legal förskrivning av narkotika och att vi inte accepterar sprututbytesprogram och så vidare som nämndes men som inte är vetenskapligt utvärderat.
Det finns en mycket svår balansgång när man pratar om dessa frågor. Man har utvärderat verksamheterna i Malmö och Lund och exempelvis sett att spridningen av hepatit C trots fria sprutor och sprututbytesprogram har fortsatt i oförminskad takt. Det finns också anledning att ifrågasätta om effekterna av dessa program är så goda som man kanske tycker.
Avslutningsvis ska jag säga att det faktiskt är landstingen som har ansvar för att bedriva sprututbytesprogram. Alla känner givetvis till att landstingen själva väljer om de vill göra det. Stockholms läns landsting är, tyvärr, på väg att införa ett sådant program.