Fru talman! Nu kliver vi över till ett ärende som ligger ganska nära det vi pratade om alldeles nyss, nämligen smittskydd. Men nu pratar vi om narkotikafrågor.
Jag börjar med att yrka bifall till reservation 1 och 2.
Narkotikafrågor är ett stort samhällsproblem - ett samhällsproblem som har en tendens att växa när tiderna blir svåra. Därför är det av största vikt att regeringen hanterar frågorna på det sättet. Vi kan prata om folkhälsa, löneutveckling, hälso- och sjukvård, kommunernas situationer och de enskilda, och vi kan konstatera att allt detta påverkar situationen när vi diskuterar narkotikafrågor.
I dag har vi ca 27 000-30 000 tunga narkomaner i Sverige. Det är människor som lever ett liv som jag inte tror att någon av oss skulle vilja leva. Det är djupt beklämmande att samhället inte har förmågan att hantera problemen på ett bättre sätt.
Regeringen inledde med att plocka bort en del saker som kan vara viktiga. Nu kommer vi nästan tillbaka till den retorik vi hade tidigare här. Mobilisering mot narkotika var någonting som man mer eller mindre med berått mod plockade bort. Det är en bred satsning som mycket handlar om det jag pratade om tidigare, nämligen attityder och förhållningssätt.
Vi har en omvärld som inte på något sätt är så mycket bättre än Sverige. Däremot har man där en utveckling där man tror att lösningen är en legalisering. Vi rödgröna är djupt oroade över detta. Tänker man sig kanske att även detta kommer att bli ett problem där vi kommer att jobba utifrån att den enskilde har ett större ansvar?
I min värld är det så att när man har hamnat i läget att man är en tung missbrukare har man oftast inte förmågan att ta sig upp därifrån själv. Då finns det två saker att välja på: Endera hjälper man och stöttar för en återgång till samhället eller också struntar man i det.
Enligt mitt förmenande krävs det en otroligt humanistiskt syn på människan när man ska göra de här sakerna. Jag har en fundering och ställer mig en fråga. Om den kalla syn på människan som vi ser i andra politikområden ska råda även här kommer det att slå etter värre, för det här är en grupp som inte kommer att kunna tala för sig på något sätt. Det finns ingen organisation för gruppen som kan stå upp för den. Det enda vi kan konstatera är det vi ser där hemma. I staden och på landet finns de här människorna, och de är fler i staden än på landet.
Jag funderar på hur regeringen tänker agera i ett nordiskt perspektiv eller i ett Europaperspektiv när det gäller de här frågorna. Hanterar man dem utifrån det allvar det handlar om? I Danmark, till exempel, funderar man på att legalisera hasch. Staten ska vara någon typ av garant för att man ska kunna sälja det på ett bra sätt. Det är ytterst märkligt, skulle jag vilja påstå. Jag förutsätter att regeringens förhållningssätt i frågan är det totalt motsatta. Det ska vara nolltolerans.
Jag hoppas att regeringen lyfte fram de här frågorna när Sverige var ordförande i EU. Det fanns inget signalsystem som talade om att vi hade drivit frågorna på något sätt, men ändå fanns folkhälsoministern och regeringens företrädare där och kunde uttrycka farhågorna.
I Skåne har man genomfört ett sprutbytesprogram utifrån att blodsmittan ökade kraftigt. Det finns även en ohälsa hos dessa människor förutom att de är missbrukare. Min fundering är: Varför har man inte gjort detta på försök här i storstaden Stockholm? Utifrån ett humanistiskt perspektiv och ett smittoperspektiv borde man kanske överväga det. Det är ett sätt att hantera problemen.
Detta är kopplat till att vi på något sätt måste se till att det finns en vård och behandling värd namnet. Vi måste ta hand om de här människorna tidigt. Vårdkedjan för människor med den här problembilden måste bli tydlig och enkelt. Jag tror inte, precis som jag sade nyss, att dessa människor kommer att ställa sig på barrikaderna och säga: Vi behöver det här! Det måste finnas någon som talar för dem.
Vi vet förmodligen allihop här att det inte bara handlar om ett beroende av ett narkotiskt preparat. Det handlar om någonting som är mycket vidare och mycket större. Alltså måste vi bygga ett samhälle där alla människor får plats och känner att de är delaktiga och kan vara med och påverka.
Jag kommer tillbaka till detta att jag blir lite orolig för att regeringens politik kommer att visa sig slå in i de här frågorna så att det blir kallt, hårt och väldigt svårt för de människor som sitter i denna problembild att över huvud taget komma tillbaka.
Någonstans känns det som att man inte heller på det här området har tagit tag i frågorna. Det krävs grövre tag, och vi måste hjälpas åt. Vi måste göra det tillsammans - för alla människor som riskerar att hamna i den här problembilden.