Herr talman! Göran Magnusson hade inte alls tänkt
sig en konstruktiv diskussion, utan han hade tänkt
ta en politisk poäng genom att föra den här
debatten. Det vet såväl han som jag och åhörarna
till interpellationsdebatten.
Göran Magnusson valde att ta upp exemplet med
att föreningar har gått i konkurs till följd av de
besparingar som regeringen föreslagit. Såvitt jag
vet föreslår inte socialdemokraterna att de
besparingar som genomfördes tidigare skall rivas
upp.
1994 drabbar inte besparingarna de
produktionsårgångar av bostadsrättsföreningar
som har diskuterats, dvs. de konkurser som Göran
Magnusson försöker lyfta fram som exempel på det
problem som han vill diskutera är inte föranledda
av detta.
En annan sak är att Göran Magnusson och Oskar
Lindkvist nu medger att socialdemokraterna alltid
vill höja skatten när utgifterna är för höga och vi
måste spara. Vad de talar om, fast de inte uttalar
det i ord, är fastighetsskatten. Den vill de höja i
stället.
Om man skall spara på räntebidragen, så blir det
besparingar på räntebidragen. Om man skall göra
en vettig fördelning är det svårt att lägga ut
besparingen på annat sätt än vi har gjort för 1995
och 1996 och även för 1994, då ju dessa föreningar
inte drabbas.
Fredagstaktiken står helt klar, Oskar Lindkvist. Jag
är fullt medveten om att man väntar litet grand och
går upp i debatten något senare, när statrådet har
mindre utrymme att svara, även om statsrådet får
sista ordet. Jag köper det; det är den möjlighet man
har. Det är andra gången Oskar Lindkvist använder
taktiken. Jag använde den någon enstaka gång
under min tid i opposition. Det är trevligt att föra
diskussionen, som ju är densamma.
Jag tycker att det är viktigt att inse 80-talets
misstag, om man skall klara av 90-talets problem.
Eftersom Oskar Lindkvist inte inser vad han gjorde
för fel när han hade ansvaret för den politik som
drev upp produktionskostnaderna så att det blev
alldeles för dyrt att bo, måste jag förklara det för
honom, gång efter annan. Förr eller senare kanske
han t.o.m. inser problemställningen.
Vi har naturligtvis insett problemen och skapat
förutsättningar för att få ned både
produktionskostnaderna och räntenivån. 1994 har
vi de lägsta hyresökningarna på ett stort antal år. Vi
har produktionskostnader som är klart lägre än för
några år sedan. Det är de effekterna vi måste
uppnå, och vi måste rätta till alla de misstag som
Oskar Lindkvist åstadkom.
Det är tydligen en nyhet för Oskar Lindkvist att en
sak som socialdemokraterna skapade
förutsättningar för under 80-talets andra hälft är det
som nu kallas finanskris. Spekulationsekonomin,
inte minst på fastighetssidan, drev upp både det ena
och det andra i höjden, och sedan fick vi ett fritt fall
utför.
Det ledde till förluster för såväl banker som andra
kreditinstitut, vilket i sin tur har lett till att deras
räntemarginaler har vidgats. Jag har inte sett några
förslag från socialdemokraterna om hur man skall
kunna sluta gapet genom lagstiftning, och det kan
man naturligtvis inte heller göra.
Men självfallet är detta ett bekymmer; det har jag
sagt flera gånger. Vi skall inte bara ha formella
överläggningar med instituten utan naturligtvis
också följa utvecklingen och ha kontakt direkt med
dem under vägs gång för att skapa bättre
förutsättningar för en kreditförsörjning.