Herr talman! Detta är naturligtvis en skrivelse från
en organisation som upplever att den har vissa
problem. Jag noterade att det i skrivelsen inte stod
någonting om hur de närmare 3 miljarder kronor
som man inte ville spara skulle sparas på annat sätt.
Det är ofta så att man i ett underskottsläge, när det
skall sparas, tycker att ingenting behöver sparas.
Räntebidragsneddragningarna, som vi
ursprungligen kom överens med
Socialdemokraterna om hösten 1992, skulle ligga
på 3 miljarder 1993 och möjligen 1994. De har nu
fördelats på tre år och på ett sätt som inte
missgynnar hus som är byggda under de senaste
årgångarna, där de största problemen finns. De
från 1994 drabbas inte alls. Det gränssättande i
detta besvärliga spel -- att rensa upp efter 80-talets,
som man då trodde, glada men när vi nu ser
resultatet så besvärliga dagar -- är att man måste
balansera så att hänsyn tas till människor, företag
och alla andra som kan råka illa ut. Det är
nödvändigt. Det är inte med lätt hjärta som jag
tycker att förslag skall läggas fram som innebär att
man drar bort förmåner som människor tidigare
förespeglades av politiker att de alltid skulle kunna
ha.
Jag förstår att människor känner sig upprörda. Jag
säger inte att man alltid, vare sig från HSB,
Riksbyggen eller från andra håll har lämnat fel
uppgifter. Men i stor usträckning har man lämnat
uppgifter som har gjort att människor inte riktigt
har fått klart för sig vilka risker som finns och vilka
marginaler man bör ha. Det har också riktats kritik
mot någon organisation i detta avseende från
Konsumentverket, tror jag att det var. Men detta
gäller många organisationer, både privata och
andra.
Jag vill förenkla debatten litet grand. Det viktiga är
att vi genomför en budgetsanering. De offentliga
utgifterna tilläts ju under 70- och 80-talen att svälla
så mycket att vi i dag har ett strukturellt underskott
i budgeten. Vi har chans att få ner räntorna i
Sverige, vilket gynnar alla i Sverige. Även de som
bor i bostadsrättsföreningar med lån bundna i
ytterligare fem år gynnas av ett sänkt långränteläge.
Långräntan kan varken Riksbanken eller politiker
besluta om. Långränteläget beror på människors
förtroende för att regeringen skall klara
budgetsaneringen.
Låt oss säga att Göran Magnusson fick bestämma
att besparingarna på ungefär 3 miljarder inte skulle
genomföras. Vad skulle vi då spara på i stället? Jag
skulle vilja ha ett svar på den frågan.