Herr talman! Jag unnar gärna Bo Lundgren att få
sista ordet. Jag har inget behov av att tala sist. Jag
anser att det är en trevlig gest mot den som har ställt
interpellationen att han får tala med statsrådet i
första hand och att jag går in i debatten senare, om
jag tycker att jag har någonting att säga. Och det
tycker jag i regel att jag har när det gäller
bostadspolitiken.
Jag skall inte använda den här stunden till att säga
någonting annat än att de omfördelningslån som ju
Bo Lundgren är pappa till inte används. De har inte
gett någonting. Det är ingen som vill ha dem.
Uppgiften som vi fick i tisdags var att det inte hade
kommit in en enda ansökan, men det är möjligt att
det har kommit in någon senare i veckan.
Omfördelningslån är alltså ingen lösning på
problemet. Jag erkänner att Bo Lundgren har gjort
ett förslag till lösning, men det är emellertid ingen
som vill ha det. Därför får man försöka att hitta på
något annat.
Jag skulle vilja att Bo Lundgren funderar på,
kanske fram till den 21 april, om han inte på allvar
skall sätta sig ned med kreditinstituten och gå
igenom de närmare 100 bostadsrättsföreningar som
har bekymmer av olika slag. Det är inte så att man
bör genomföra ett generellt beslut för alla dessa
föreningar, men man bör gå igenom var och en av
dem.
Det är möjligt att det kan bli fråga om något slags
åtgärd där staten kan medverka, men jag tror att
det finns så pass stora marginalpåslag inom
kreditinstituten att de själva skall kunna medverka
till att lösa problemen.
Jag uppfattade hela debatten i tisdags så att de
skulle välkomna en insats från regeringens sida för
att lösa detta. Det är ju helt självklart att alla
kreditinstitut i dag sitter och bevakar varandra. De
befinner sig inte i den postitionen att de kan lösgöra
sig ifrån de gemensamma uppfattningar som finns
om detta.
De behöver vägledning av någon företrädare för
regeringen, gärna Bo Lundgren. Under en sådan
ledning behöver de sätta sig ned och bestämma sig
för på vilket sätt de skall medverka till att sänka
kostnaderna och komma ut ur den rådande
situationen.
En sak är fullkomligt klar, vare sig det gäller 80-
talet, 90-talet eller kanske nästa sekel: Konkurser
drabbar alla. I det här fallet drabbar de många som
är totalt oskyldiga. De hade inte fått dessa
förutsättningar när de gick in i det hela, och de har
heller inte haft tillgång till de förutsättningar som
gäller för regeringens bostadspolitik.