Herr talman! Jag tycker att Bo Lundgren för ett
alldeles briljant och sammanhängande resonemang
om ekonomin och om hur man skall lösa dessa olika
frågor. Det enda undantaget gäller effekterna för
ett stort antal bostadsrättshavare.
Jag förstår fortfarande inte varför regeringens
politik måste slå så oerhört hårt just mot
bostadsrättshavarna. Det skulle vara intressant att
få ett klarläggande på den punkten. Många
lägenhetsägare eller hyresgäster har ju klarat detta
relativt bra, även om också deras plågor är stora.
Men det är ännu besvärligare för
bostadsrättshavarna.
När det gäller testet av om jag skulle kunna spara
dessa pengar någon annanstans är det som nyss har
sagts här: Socialdemokraterna vill ta ut dessa
besparingar längre fram och på ett bredare
underlag än vad som är aktuellt med
räntesubventionerna.
På en annan punkt i sitt frågesvar sade Bo
Lundgren att det nu pågår konstruktiva
diskussioner om hur man skall klara av
kreditgivningen till bostadsrättsföreningarna.
Om detta skriver Mirja Kvaavik i senaste numret av
sin organisations tidning:
''Det är inte längre bara politikerna som fördyrar
boendet, det är också bankerna. Det är inte längre
politikerna som plötsligt ändrar i villkor som alla
trodde var givna, det är bankerna. Och sist men
inte minst, det är inte längre politikerna som är
mest okunniga om bostadsrättens ekonomiska
villkor, det är bankerna.
Ett av många exempel är de nya
omfördelningslånen.'' -- Det var ju de som enligt
beslutet i höstas skulle hjälpa till att lösa en del av
dessa problem. De är -- ''avsedda att överbrygga de
ekonomiska problemen för föreningar i kris, ge
dem andrum helt enkelt. Denna konstgjorda
andning skulle utföras av bankväsendet, var det
tänkt.
Men hittills har, vad vi förstår, endast några få
omfördelningslån passerat bankväsendet.
Anledningen är bedrövlig, bankerna har inte ens
bemödat sig om att ta reda på vilka regler som
gäller.'' Mirja Kvaavik skriver också att ''så här kan
det inte få fortsätta''.
Jag måste, herr talman, efter den här
frågeomgången konstatera att Bo Lundgren svarar
på samma sätt som tidigare, alltså genom
hänvisningar till 80-talet. Jag hade försökt undvika
den typen av debatt och koncentrera mig på
bostadsrättshavarnas situation och på möjligheten
att lösa deras problem i en konstruktiv debatt. Men
det har visat sig vara omöjligt. Nu återstår väl bara
att gå ut i valrörelsen och diskutera detta och se om
det går att skapa förutsättningar för en bättre
situation för bostadsrättshavarna.