Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret. Jag är nu inne på min tredje vecka som riksdagsledamot, och det här är min första interpellationsdebatt i Sveriges riksdag. Jag ser fram emot debatten och hoppas att det något mer rutinerade statsrådet också gör det.
Den här interpellationen ställde jag direkt när jag kom till riksdagen, eftersom jag tycker att den är viktig att diskutera.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen är en stor och viktig fråga som på olika sätt angår nästan alla löntagare och medborgare. Modellen har byggt på maktbalans och respekt mellan parterna på arbetsmarknaden, på att arbetsgivaren och facket som något så när jämbördiga parter har kunnat lösa konflikter och hittat lösningar som är så bra som möjligt för alla, det vill säga både för löntagarna och för företagen och därmed för välfärden och tillväxten i Sverige.
Det som just nu allra mest ökar obalansen är regeringens misslyckande med jobbpolitiken. Jag upplever det som om regeringen, tyvärr medvetet, agerar på ett sätt som rubbar balansen mellan parterna. Regeringens politik de senaste åren tycks gå ut på att försvaga fackens möjligheter att försvara löntagarnas rättigheter. De aktuella frågor som jag tagit upp i min interpellation är exempel på det. De svar jag får är vänliga men i sak innebär de, vad jag förstår, att statsrådet inte vill göra någonting åt de missförhållanden som jag pekar på.
Jag tror att statsrådet och jag är överens om att det inte är alldeles lätt att engagera medborgarna när vi svänger oss med begrepp som tjänstedirektiv, utstationeringsdirektiv och Lavaldomar. Om fler än ministrar, riksdagsledamöter och arbetsmarknadens parter ska kunna hänga med måste vi förklara vad vi menar och vad vi vill.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen har tjänat Sverige väl och är en av anledningarna till att Sverige blivit ett framgångsrikt välfärdsland som många har beundrat. Den löntagarfientliga politik som regeringen nu har fört i tre år drabbar inte bara löntagarna. Som jag ser det hotar den också Sveriges välstånd och tillväxt. Då tänker jag inte bara på arbetsmarknaden och misslyckandet med jobbpolitiken utan även på försvagningarna av vår gemensamma sektor - urholkningen av försäkringssystemen, nedrustningen av komvux och mycket, mycket mer. Det ligger delvis utanför denna interpellationsdebatt men är exempel på hur regeringens politik slår mot den svenska modellen.
Jag kan mycket väl förstå att det är jobbigt att vara arbetsmarknadsminister när den utlovade jobbpolitiken har gått åt skogen. Jag vore dock tacksam om ministern gjorde ytterligare ett försök att förtydliga sitt svar på min fråga. Jag gör därför ett nytt försök genom att formulera frågorna på ett enklare sätt så att fler än vi redan insatta kan förstå dem. Det kanske även underlättar för ministern att kunna ge ett tydligare svar.
Vad gör ministern för att förmå EU att sluta lägga sig i vår rätt att sluta bindande avtal på arbetsmarknaden?
Vad gör ministern för att förhindra att rörligheten över gränserna leder till lönedumpning och sämre arbetsvillkor för löntagarna?
Vad gör ministern för att se till att utländska företag verksamma i Sverige åter får krav på sig att ha någon som företräder företaget på plats i Sverige?