Herr talman! Man kan fundera på hur statsrådet Littorin ska klara att reda ut den här härvan på arbetsmarknaden. Sedan byggandet av Söderfjärdsskolan för fem år sedan har Vaxholmskonflikten eller Lavalmålet funnits med i debatten i samhället. Konflikten i Vaxholm vägrar försvinna så länge regeringen och statsrådet vägrar lyssna till och ta till sig av LO:s, TCO:s och Sacos synpunkter när det gäller vad kollektivavtalen ska få innehålla.
Konflikten i Vaxholm har blivit europeisk storpolitik. Arbetsgivare, LO, TCO och politiker har tvingats fundera över sådant som vi tidigare har tagit för givet inom den svenska arbetsmarknaden. Det är faktiskt så att människor utnyttjas också.
Lagförslaget om Laval är inte bra. Statsrådet och regeringen föreslår hårda begränsningar av den fackliga konflikträtten. Kraven får bara gälla den lägst avtalade lönen. Bevisregeln ger den arbetsgivare som vill fuska ett kryphål som är större än omvandlingen av Stockholms city på 60-talet.
Tyvärr kvarstår fler problem som kan leda till sämre villkor för utländska arbetare och lönedumpning. Det handlar om verksamheter med falska anställnings- och lönebesked. Gång på gång avslöjas att det förekommer hot och fiffel mot anställda. Hur kan statsrådet låta den verksamheten fortsätta? Varför sätter inte statsrådet stopp för utnyttjandet av arbetskraft och människor på det sättet?
Vaxholmskonflikten och Lavaldomen visar allt tydligare hur människor utnyttjas i samband med internationaliseringen av skrupelfria företagare. Jag kan nämna några exempel. Det handlar om utblottade bärplockare från Thailand, skogsarbetare från Rumänien som grundlurats, lantarbetare från Vitryssland som tvingats bo under usla förhållanden och bemanningsföretag som tillhandahåller arbetskraft för snuspengar.
Ändringarna i filiallagen som ministern och den borgerliga majoriteten genomfört innebär att det nu går att bedriva verksamhet utan att det finns någon behörig person på plats i landet som facken kan överlämna förhandlingsframställningar och framställa krav på kollektivavtal till eller genomföra förhandlingar om löne- och anställningsvillkor med. Det innebär att det nu inte behöver finnas någon som är behörig att företräda näringsidkare i förhållande till arbetstagare och organisationer, affärspartner, tjänstemottagare, domstolar och myndigheter.
Jag kan inte förstå varför ministern inte har tagit tag i problemet och hittat en lösning för att upprätthålla den svenska modellen på arbetsmarknaden. Sverige bör sätta ned fötterna, åtminstone genom att införa en liknande bestämmelse som Finland har gjort när det gäller utstationerade arbetstagare. I Finland är det utstationerande företaget skyldigt att utse företrädare vid utstationeringar som pågår längre än 14 dagar.
Ministern beklagade att det blev som det blev i sitt svar, samtidigt säger han att det är oklart om det är meningsfullt att göra något åt problemet. Det hade varit bättre att tänka igenom konsekvenserna av lagändringen innan regeringen fattat beslut om ny lagstiftning. Därför måste jag igen ställa följdfrågan till ministern: När ska ministern föreslå beslut om de negativa konsekvenserna av filiallagen?