Herr talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för att vi återigen får diskutera den här viktiga frågan! Den har vi haft anledning att diskutera vid ett flertal tillfällen.
Jag skulle också vilja ta upp det som både Torgny och Meeri tar upp, och det är hur regeringen hanterar den här frågan, hur bilden ser ut av regeringens arbetsmarknadspolitik och hur det hela hänger ihop. Vi var ju många som var rädda för det förslag som skulle komma från regeringen när det gällde hur man skulle hantera resultatet av Lavaldomen i Sverige. Det har vi sett nu i den proposition som har kommit. Där har alla farhågor besannats. Regeringen är inte beredd att täppa till de hål i den svenska lagstiftningen som behövs för att säkerställa en lösning av de problem som uppstod med Lavaldomen.
Den andra delen är ju att det dessutom krävs arbete på Europanivå för att laga den väv i den svenska arbetsmarknadsmodellen som har fått stora revor och hål efter Lavaldomen. Det krävs dels ett helt annat agerande i svensk lagstiftning än det som regeringen presenterar, dels krävs det naturligtvis ett arbete på Europanivå.
Då är frågan: Har regeringen använt sig av det här? Har regeringen över huvud taget någon gång vid något tillfälle lyft de här frågorna på Europanivå? Har regeringen någon gång vid något tillfälle använt sig av det svenska ordförandeskapet för att driva de här frågorna? Det är den ena frågan som man skulle kunna ställa till ministern under den här debatten.
Den andra funderingen är det som också kommer upp i Torgny Johanssons interpellation där han kommer in på hur regeringen har hanterat det så kallade tjänstedirektivet, som man nu har fått igenom ett förslag här i riksdagen om hur det ska implementeras i svensk lagstiftning. Man har lyckats med konststycket att förstöra hela det arbete som Europaparlamentet har bedrivit under ett par år för att göra tjänstedirektivet hanterbart utifrån svensk synpunkt. Där har ett antal parlamentariker, bland annat svenskar, jobbat hårt för att få det ursprungliga så kallade frankensteindirektivet omgjort till ett direktiv som skulle ha kunnat vara möjligt att genomföra. Snyggt och elegant ställde regeringen genom en liten ändring i den så kallade filiallagen återigen fackföreningarna helt offside med stora svårigheter att hävda kollektivavtal. Det har regeringen gjort medvetet och med öppna ögon.
Det här visar ju på att det inte är någon slump att den sittande regeringen, högerregeringen, alltid hamnar i en situation där man motarbetar fackföreningarna, motarbetar den svenska modellen, motarbetar kollektivavtalsmodellen.
Ministern säger i sitt svar till Torgny Johansson: Jag anser att någon omförhandling av utstationeringsdirektivet inte bör ske. Det har vi hört ministern säga tidigare. Vad som är spännande är att regeringen tydligen vill omförhandla tjänstedirektivet och driva den frågan, men inte för att stärka svenska löntagare, den svenska modellen eller svensk fackföreningsrörelse. Man vill öppna upp tjänstedirektivet för att man tycker att det innehåller för få delar av tjänstemarknaden. Därför vill man riva upp det och så att säga återställa det så att det så kallade frankensteindirektivet, det ursprungliga tjänstedirektivet, återigen kan införas.
När det gäller den punkten, att riva upp tjänstedirektivet, är regeringen tydligen aktiv och driver frågan, men när det gäller att omförhandla utstationeringsdirektivet för att säkerställa den svenska modellen är inte regeringen beredd att ta några som helst initiativ. Hur kan det komma sig att det är så viktigt att riva upp tjänstedirektivet men så omöjligt att omförhandla utstationeringsdirektivet?