Herr talman! Först får jag välkomna Torgny Johansson både till riksdagen och till de underbara interpellationsdebatterna som vi säkert kommer att ha flera av.
Vi har ju haft debatt om just den här frågan vid ett flertal tidigare tillfällen, både i form av särskilda debatter, aktuella debatter och en lång rad interpellationsdebatter, inte minst Patrik Björck och jag.
Jag kan väl upprepa en del av de diskussioner som har varit. Det första är att jag hela tiden har beklagat Lavaldomen som kom från EG-domstolen. Jag tyckte att det var en onödig inblandning i den modell vi organiserar vår arbetsmarknad efter. Men när den domen kom var den bindande för svensk del. Därmed har vi att hantera den. Vi försökte göra det i väldigt nära samråd med parterna. Claes Stråth, som genomförde Lavalutredningen, hade ju ett mycket intimt samarbete med parterna för att hitta fram till den lösning som skulle kunna balansera EG-domen med den svenska arbetsmarknadsmodellen. Givet förutsättningarna, som var ganska besvärliga, tycker jag ändå att han lyckades ganska väl, för att inte säga mycket väl. Samtidigt är det naturligtvis så att parterna även i den här frågan står långt ifrån varandra, vilket ju slutade med att bägge sidor i grunden var lite missnöjda. Det kan man möjligen förstå.
Det viktiga för min del var två saker. Den första var att kollektivavtalen fortsatt är normerande för lönebildningen i Sverige. Vi behöver alltså inte införa någon typ av minimilagstiftning eller liknande, som hade varit ett mycket stort brott mot den svenska modellen.
Det andra som detta medför är ju att det fortfarande är alldeles tillåtet och okej att tillämpa fackliga stridsåtgärder för att tvinga fram ett svenskt kollektivavtal även för utstationerade arbetstagare. Däremot specificeras inom vilka ramar det får ske på ett sätt som jag egentligen tycker var väldigt olyckligt.
Samtidigt kan man titta över omfattningen av det här problemet. Vi har ungefär 3 000 utstationerade arbetstagare från EU i dag på den svenska arbetsmarknaden. Av dem har en förkrossande majoritet redan i dag svenska kollektivavtal. På byggnadssidan, som kanske är det mest talande exemplet, fanns det för några år sedan 220 utländska företag, tror jag, med utstationerad arbetskraft verksamma i Sverige. Av dem hade samtliga utom två svenska kollektivavtal, visade tidningen Byggnadsarbetaren för säkert två år sedan. På det sättet är det här problemet principiellt viktigt men gäller i praktiken ändå en begränsad del av den svenska arbetsmarknaden.
Vad kan man då göra? Det förekom i debatten två önskemål, och dem har vi debatterat förut. Sociala protokoll och omförhandlingar av utstationeringsdirektivet.
Frågan om det sociala protokollet är överspelad nu när Lissabonfördraget faktiskt är ratificerat och träder i kraft den 1 december. Då återstår omförhandling av utstationeringsdirektivet. Jag tror att det var Patrik Björck som undrade om jag någonsin har lyft fram detta. Då svarar jag som jag alltid har svarat de gånger vi har mötts: Ja, det har jag gjort vid ett flertal tillfällen. Jag har varit på Lavalforum i Bryssel och debatterat den här frågan. Jag har lyft upp den på ministerrådsmöten och konstaterar bara att när jag gjorde det på ministerrådsmötet för drygt ett år sedan fanns det inte en medlemsstat som ville ha ett öppnande av utstationeringsdirektivet. Det finns inget som helst stöd för detta i någon medlemsstat.
Dessutom är jag mot av ett annat skäl. Det är av taktiska skäl. Jag är nämligen helt övertygad om att inleder vi en sådan förhandling kommer vi att ha decennier av legal osäkerhet kombinerat med att resultatet, om vi når en överenskommelse, lär gå i rakt motsatt riktning mot den som i det här fallet Patrik Björck, Torgny Johansson, jag och flera andra önskar, nämligen att vi riskerar att få en mycket mer rigid arbetsmarknad. Det vore hemskt olyckligt, tycker jag.