Herr talman! Torgny Johansson har frågat mig
vilka initiativ jag avser att ta för att få EU att verka för att EG:s utstationeringsdirektiv åter blir den reglering av minimikrav det var avsett att vara
på vilket sätt jag avser att verka för att få EU att anta ett socialt protokoll som försvarar den svenska modellen att teckna kollektivavtal och därmed ger rätten till lika lön och arbetsvillkor oavsett nationalitet samt
vilka åtgärder jag avser att ta för att säkerställa att ändringarna av filiallagen inte ger negativa konsekvenser för arbetsmarknaden i Sverige.
Utstationeringsdirektivet har flera syften. Det ska skydda utstationerade arbetstagare genom att tillförsäkra dem en viss nivå på anställningsvillkoren. Det ska motverka att utländska tjänsteutövare konkurrerar med alltför låga arbetskraftskostnader i förhållande till värdlandets nivåer. Det ska också skapa förutsebarhet för utländska tjänsteutövare när det gäller vilka villkor man som arbetsgivare i ett EU-land måste leva upp till vid utstationering till ett annat EU-land.
I Lavaldomen kan man säga att EG-domstolen fastslog balansen mellan dessa delvis motstående syften. När domen kom beklagade jag att domstolen delvis hade synpunkter på den svenska arbetsmarknadsmodellens funktion i utstationeringssituationer.
Jag anser dock att någon omförhandling av utstationeringsdirektivet inte bör ske. Vi är 27 medlemsstater i EU. Bland dessa medlemsstater finns många olika arbetsmarknadsmodeller och framför allt olika syn på den rimliga balansen mellan den fria rörligheten för tjänster och arbetstagarskydd. Det skulle vara oerhört svårt att nå någon enighet i rådet och en omförhandling skulle kunna leda till ett resultat som långt ifrån alla medlemsländer skulle välkomna.
Det skulle möta samma svårigheter att verka för någon form av socialt protokoll inom EU. Till dessa svårigheter kommer att det är oklart vad ett socialt protokoll i sig har för rättslig status och praktisk betydelse.
Jag anser i likhet med kommissionen att man i stället bör arbeta vidare med tillämpningen och genomförandet av det nuvarande utstationeringsdirektivet i medlemsstaterna. Jag stöder därför det pågående arbetet i kommissionens högnivågrupp där även arbetsmarknadens parter på Europanivå deltar. Jag tycker också att det är positivt att arbetsmarknadens parter på Europanivå på arbetstagar- och arbetsgivarsidan nu gemensamt analyserar den senare tidens rättspraxis på området och dess konsekvenser i medlemsstaterna.
Regeringen har för bara någon vecka sedan lämnat över en proposition till riksdagen med förslag på åtgärder till följd av Lavaldomen. Förslagen bygger vidare på Lavalutredningens betänkande och innebär att det alltjämt är kollektivavtalen som är normerande för vad som gäller vid utstationering till Sverige. Förslagen ger alltjämt de fackliga organisationerna uppgiften att övervaka arbetsmarknaden. De har rätt att vidta stridsåtgärder mot utländska arbetsgivare som inte har tillräckligt bra villkor för sina anställda. Jag tycker att regeringen genom förslagen har hanterat konsekvenserna av Lavaldomen på ett sätt som ligger väl i linje med den svenska modellen på arbetsmarknaden.
När det gäller eventuella konsekvenser för den svenska arbetsmarknaden av ändringarna i filiallagstiftningen har regeringen aviserat att den kommer att återkomma i frågan. Jag kan för tillfället inte säga så mycket mer än att diskussioner pågår inom Regeringskansliet om hur vi ska hantera dessa och andra frågor med anknytning till filiallagstiftningen.