Herr talman! Jag har faktiskt från den stund jag
blev socialminister engagerat mig väldigt hårt i denna
fråga.
Jag tycker att det är på det här sättet: Vi har chan-
sen att undvika en situation där denna grupp kallas
"de glömda". Jag tycker att det var så det var när vi
hade jättestora låsta institutioner. Vi utmanar samti-
digt väldigt mycket av okunnighet, fördomar och
rädsla.
Tyvärr blåses det ibland under av okunniga jour-
nalister som väljer att göra reportage där psykiskt
sjuka och psykiskt funktionshindrade människor
framställs som livsfarliga galningar. Man skriver att
det är bättre att de är inlåsta än att de är ute i samhäl-
let. De kanske vill väl. Man hoppas i alla fall det.
Men de hjälper till att befästa fördomar och rädsla för
människor med psykiska funktionshinder.
Jag tror definitivt att vi är på rätt väg, även om vi
måste vara otåliga och missnöjda med bristerna. Jag
anser också att det inte finns någon väg tillbaka. Det
är inte ett alternativ att inrätta fler slutenvårdsplatser.
Ingen av de före detta patienterna vill ha det så. Man
vill hitta andra former.
Det kommer naturligtvis alltid att finnas behov av
ett visst antal slutenvårdsplatser, där man låser in och
tar i förvar under en viss tid. Men man skall så snabbt
som möjligt se till att det finns en rehabilitering och
att man involverar de närstående, osv. Man kan gärna
hitta andra former.
Det har kommit väldigt mycket bra på sistone. För
att vara rättvisa mot alla dem som jobbar oerhört hårt
med dessa frågor måste man också erkänna det i
samma ögonblick som man konstaterar bristerna.
Tyvärr var det inte så mycket bättre förr. Det var
inte fler som var ute i jobb när vi hade stora låsta
institutioner. Egentligen kan vi inte säga att situatio-
nen har blivit sämre än den var tidigare. Men för
många var den struktur som dagen hade och det
schema man gick efter bra, men jag tror inte att vi kan
säga att många fler var ute i jobb. Den uppgift vi har
framför oss är att se till att de sjuka får meningsfull
sysselsättning. Det vi kan göra är naturligtvis att en-
gagera Samhall och påverka företag så att de ser till
att anställa denna grupp personer. Vi måste se till så
att kommunerna är mer aktiva.
Det vi har sett är också en avsevärd skärpning. I
stort sett alla kommuner har gjort sina inventeringar.
Några återstår. Jag tror att en stor del av förklaringen
till att man inte har utnyttjat de stimulansmedel som
finns är okunnighet och osäkerhet kring vad som är
rätt att göra och hur man skall utforma insatserna. Det
gäller kanske särskilt de små kommunerna, där man
dessutom kan råka ut för personer med mycket stora
vård- och omsorgsbehov.
Jag vill säga att det som Sten Svensson sade inte
är korrekt. Dessa personer är med i personkretsen för
LSS. Men denna grupp har inte en uttalad rätt till
daglig sysselsättning. Jag har sagt att jag är beredd att
titta på om det krävs lagändringar framöver för att
garantera denna grupp människor bättre levnadsvill-
kor. Jag tror att detta är mycket viktigt. Men samma
sak gäller som för allt det andra som vi står här och
lovar. Vi måste veta att vi kan leva upp till det och att
vi kan betala det den dagen. Vi måste se till att det
finns en organisation, för annars blir det ännu mer
besvikelse.
Det här arbetet måste bedrivas på många fronter,
och vi måste mobilisera mycket, mycket brett. Jag
tänker hjälpa till med det. Jag arbetar faktiskt mycket
aktivt med de här frågorna och har sett till att vi har
tagit fram pengar för att undvika att människor ur den
här gruppen hamnar bland de hemlösa, något som
naturligtvis är helt oacceptabelt. Det här är alltså en
stor utmaning för oss allihop.