Herr talman! Chatrine Pålsson har frågat mig hur
jag kommer att agera för att psykiatrin skall få nöd-
vändiga resurser för sin verksamhet. Hon har vidare
frågat om jag kommer att ta initiativ till en genomgri-
pande översyn över hur kommunerna klarar sina ålig-
ganden när det gäller de psykiskt sjuka. Slutligen har
Chatrine Pålsson frågat hur jag skall agera för att
antalet slutenvårdsplatser inom psykiatrin skall mot-
svara behoven.
Psykiatrireformen som trädde i kraft den 1 januari
1995 innehöll bl.a. den klart uttalade målsättningen
att vården av psykiskt sjuka och funktionshindrade i
möjligaste mån skulle bedrivas i öppna former ute i
kommunerna i stället för på de stora slutna institutio-
ner som tidigare präglat den psykiatriska vården.
Reformen innebar också ett förtydligande av kommu-
nernas yttersta ansvar för sina kommunmedborgare.
Reformen innebar således att kommunerna fick ett
klart uttalat ansvar för psykiskt funktionshindrade. En
skatteväxling där medel överfördes från landstingen
till kommunerna genomfördes också.
Samtidigt bör man komma ihåg att psykiatrirefor-
men utgör det senaste steget i en utveckling som har
pågått sedan 1960-talet. Att tala om den senare ut-
vecklingen inom psykiatrin som en modenyck förefal-
ler därför inte helt korrekt.
När det gäller frågan om en översyn av hur kom-
munerna klarar sina åligganden gentemot psykiskt
sjuka utför Socialstyrelsen sedan tre år tillbaka på
regeringens uppdrag en uppföljning och utvärdering
av psykiatrireformen. Socialstyrelsen har avlämnat
årsrapporter åren 1996, 1997 och 1998; den senaste
har precis kommit. Uppdraget skall slutredovisas i
maj nästa år. I den rapport som avlämnades förra året
konstaterar styrelsen att reformen är på rätt väg men
att mycket arbete ännu återstår att göra. Styrelsen
konstaterar samtidigt att det bedrivs ett målmedvetet
arbete ute i landet hos kommuner och landsting.
Ansvaret för att psykiskt funktionshindrade och
sjuka får den vård och omsorg som de behöver ligger
på landstingen och kommunerna. Staten bedriver inte
någon egen verksamhet på området. Det är alltså varje
landsting eller kommun som självständigt skall göra
de prioriteringar av resurser som krävs för att tillför-
säkra psykiatrin och omsorgen om de psykiskt funk-
tionshindrade nödvändiga resurser. Vilket antal slu-
tenvårdsplatser varje sjukvårdshuvudman väljer att ha
är alltså något som de själva bestämmer. En utgångs-
punkt är därvid självfallet de allmänna bestämmelser-
na i hälso- och sjukvårdslagen om sjukvårdshuvud-
männens ansvar att tillförsäkra alla en god vård.
När det gäller frågan om slutenvårdsplatser vill
jag dock gärna poängtera att det enligt min mening
kanske inte alltid är just slutenvårdsplatser som är den
rätta lösningen. I många fall kan i stället inrättandet
av s.k. mobila kristeam vara en väl så bra fungerande
metod för att hjälpa dem som drabbas av en akut kris.
Ett annat alternativ kan vara de mellanvårdsformer
som t.ex. prövas med framgång inom det s.k. fall-
skärmsprojektet.
Psykiatrin har i likhet med annan offentlig verk-
samhet levt under strama ekonomiska förhållanden.
Likafullt är det, som Chatrine Pålsson påpekar, oer-
hört viktigt att värna de grupper som har svårt att
själva stå upp och kräva sina rättigheter. Jag delar där
helt Cathrine Pålssons uppfattning. Regeringen har
också i vårbudgeten anslagit ytterligare 4 miljarder
kronor att läggas till den satsning på utökat statsbi-
drag med höjningar stegvis upp till 16 miljarder
kronor år 2000 som redan beslutats. Bidragen ges till
kommunerna och landstingen, och det är regeringens
klart uttalade målsättning att dessa medel skall använ-
das för att förbättra bl.a. vården och omsorgen.