Herr talman! Socialstyrelsen överlämnade det här
betänkandet till mig i går. Jag frågade då särskilt om
de tycker att det här är negativt, om det finns anled-
ning att ångra reformen. Men de säger bestämt att vi
är på rätt väg, även om man kan tycka att det på vissa
håll går för sakta. Deras slutsatser så här långt är att
det har gått bäst i medelstora kommuner. Det har varit
allra svårast och tuffast i storstäderna och för en del
små kommuner, just för att man där i en del fall har
fått bygga upp en kompetens, vilket naturligtvis tar
tid, liksom det tar tid att hitta en organisation som
fungerar. Men de vill bestämt mena dels att kommu-
nerna har tagit till sig av den kritik som framförts
tidigare och i tidigare årsrapporter, dels att man i dag
kan visa på väldigt många fina verksamheter. Det här
går definitivt i rätt riktning.
Naturligtvis behövs det en mycket bättre rehabili-
tering. Det behövs insatser som ser till helheten, en
människas hela behov. Jag tycker att det finns anled-
ning, precis som Socialstyrelsen säger, att se över hur
LSS har fungerat för den här gruppen. Den har inte
fått särskilt mycket råd och stöd, vad det verkar. Det
är ju en annan del som vi behöver se på, och det
måste vi naturligtvis ta till oss i regeringen. Vi måste
se om lagstiftningen behöver förstärkas och i så fall
hur vi skall kunna tillföra resurser för att hjälpa och
stödja den här gruppen.
Det är dock ingenting som måste till för att kom-
munerna skall kunna fortsätta sitt arbete med att ordna
sysselsättning. Vi har också sett många bra exempel
på hur man kan hantera de här frågorna. Vi vet alla att
det finns mycket bra daglig verksamhet, inte minst i
samarbete med anhörigorganisationer m.m. Detta
måste vi se till att stödja ytterligare.
Låt mig sedan säga att fakta när det gäller sluten-
vårdsplatserna är att de successivt har minskat ända
sedan 60-talet. Då hade vi knappt 30 000 platser. Nu
har den minskningen avstannat. De senaste åren har vi
gått från 10 000 platser 1994 till ca 9 000 i dag. I
stället överförs slutenvårdsplatserna från landsting till
kommuner. Av dessa platser finns 3 000 inom kom-
munerna. Då ger man i stället vården på vårdhem o.d.
Det är självklart att man måste ha ett varierat utbud
som motsvarar behoven. Alla de här olika formerna
behöver finnas för att man skall kunna hjälpa männi-
skor.
Jag jobbar som sagt intensivt i samarbete med inte
minst frivilligorganisationerna för att ta itu med de
mest påfallande och stötande inslagen. Det kan t.ex.
handla om psykiskt sjuka som hamnar bland de hem-
lösa. Här finns det både pengar, bra projekt och vilja.
Jag utnyttjar alla tillfällen att prata med kommunerna
och följa upp det här, ta med mig goda exempel och
utöva tryck på kommunerna för att de här människor-
na verkligen skall få den hjälp de behöver.