Herr talman! Hela socialministerns anförande
handlar om en grupp, de kroniskt psykiskt sjuka, och
jag delar helt socialministerns uppfattning i fråga om
den gruppen människor. Men tyvärr finns det ju också
psykiska faktorer av litet mer akut art, som kan be-
handlas och lindras. För dessa behövs det kanske lika
många slutenvårdsplatser som det finns inom somati-
ken i den svenska sjukvården. Det finns människor
som av någon anledning drabbas av något akut.
Jag opponerar mig alltid mot att vi skall hamna
antingen i det ena diket eller i det andra. Jag tror att vi
behöver gruppboende för psykiskt sjuka och funk-
tionshindrade, jag tror att vi behöver akutvårdsplatser,
kanske inom den geriatriska sfären, och jag tror att vi
behöver akutplatser för dem som hamnar i akut psy-
kos. De människor som har en nedsatt autonomi kan
inte riktigt klara sig med den polikliniska vården, att
gå en gång om dagen, speciellt inte om de är ensam-
ma hemma.
Jag skriver att det är fråga om en modenyck, och
det står jag fortfarande för. Enligt min bedömning är
det inte 60-talet det handlar om, utan den stora slakten
av alla platser skedde i slutet av 70-talet och början av
80-talet. Olika landsting gjorde det olika snabbt.
Visst är det bra att det inte ligger åtta människor
på varje rum och att de har legat där i 30 år. Jag delar
självfallet den uppfattningen. Men det får heller aldrig
bli så att man slänger ut folk till ett eget boende utan
att man har byggt upp ett alternativ. Detta fanns med i
psykiatrireformen, och det är många av oss som har
sagt det. Det är väldigt viktigt. Självfallet skall vi inte
låsa in människor som inte behöver vara inlåsta. Det
är jätteviktigt.
Sedan till detta med att ansvaret läggs över på än
den ena, än den andra. Jag pratar om psykiatrin hem-
ma i mitt eget landsting, eftersom jag är landstingsle-
damot. Man säger att det måste till pengar från staten
och att det skall göras uppföljningar av staten, medan
ansvaret i andra frågor läggs på kommun och lands-
ting. Detta är inte något som gynnar enskilda männi-
skor. I psykiatrireformen, som trädde i kraft 1995,
fanns det en klar ambition att vården av de psykiskt
sjuka i möjligaste mån skall bedrivas i öppna vård-
former. Vi har alltså givit en antydan om detta. Om
sedan även Socialstyrelsen anser att detta kan drivas
litet för långt måste vi också säga det.
Det är i hög grad det som sägs i den här kamma-
ren, inte minst det som sägs av regeringen, som man
lyssnar till ute i kommuner och landsting, och vi vill
ju också att det skall vara så. Det är en ton som slås
an. Vi måste då som riksdagsledamöter och ansvariga
för sjukvårdsfrågor vara väldigt måna om att se till att
mångfalden finns. Människor är olika som individer.
Olika sjukdomar som drabbar oss kommer att göra att
vi behöver olika alternativ. Då måste samhället se till
att det finns olika alternativ, för finns de inte kan man
ju inte få den välanpassade vård som man har rätt att
få.
Jag vill koppla detta till Prioriteringsutredningen
och människor med nedsatt autonomi. Är det inte
viktigt att ge en tydlig signal om att detta inte bara
gäller dem som är fysiskt sjuka?