Herr talman! När det gäller vårdplatserna har ju
socialministern och jag och fler med mig ganska ofta
pratat om vårdköer. Här har det åtminstone funnits en
ambition - även om socialministern inte riktigt vågar
lova det - om tre månader. Nu har jag fått beskedet
att när det gäller barnpsykiatrin är det på många håll i
landet långa väntetider för att komma och få en ut-
redning gjord. Inom barnpsykiatrin får man på sina
håll vänta tre fyra månader och bli inlagd på barn-
psyk. Hur mår ett barn under den tiden?
Jag träffade i veckan en barnhabiliteringsöverläka-
re som arbetar mycket med barn med MBD och
DAMP. Han talade om fyra månader för att komma
och få en bedömning. Ändå vet vi i dag att det lär
finnas en elev med DAMP i varje klass. Det är alltså
ganska vanligt. Då känner jag mig ganska övertygad
om att vi behöver litet flexibilitet i utrymmet på våra
sjukhus, i primärvården, så att människor inte behöver
vänta. För ett barn som behöver vänta är det säkert
värre än för en vuxen.
I TT-meddelandet uttalar sig också projektchefen
Peter Brusén: "Brusén spekulerar i om psykvårdens
dåliga status inom sjukvården negativt påverkar
landstingens fördelning av pengar." Detta säger mig
att vi inte har kommit särskilt långt när det gäller att
prioritera gruppen med nedsatt autonomi. Jag vill
fråga socialministern hur hon tolkar det här.
Eftersom detta är mitt sista inlägg vill jag också
passa på att tacka för många trevliga interpellations-
debatter under den här mandatperioden. Jag har inte
ställt någon mer interpellation, så nu kan socialminis-
tern ta ledigt från mig. Tack så mycket! Jag hoppas att
vi skall få fortsätta att samarbeta i de här frågorna.