Fru talman! Jag ska göra en historisk parallell. Efter kriget var det ett antal länder som tog initiativ till EU-samarbetet. Det var framför allt Beneluxländerna som ville hävda sig gentemot Frankrike och Tyskland. Det är egentligen svaret på Per Bolunds tanke om att lilla Sverige skulle kunna köra sitt eget race.
Om vi inte har EU-samarbetet eller något motsvarande som binder de stora länderna och tvingar de stora länderna att sitta vid samma bord som de små länderna och lyssna på dem, då blir det de stora ländernas lösningar som blir resultatet.
Det var därför som Beneluxländerna var oerhört angelägna om att komma in och bilda en sådan här starkt sammanhållen organisation. Fransmän och tyskar skulle inte kunna bestämma över deras huvuden om deras framtid.
Men om man har det lösliga samarbete som är Per Bolunds och Miljöpartiets vision, att varje land ska ha ett mellanstatligt samarbete och att man inte ska ha några riktigt fasta samarbetsformer, då blir det de stora länderna som i många fall kommer att bestämma. Vi kan sitta med våra speciallösningar på en rad områden. Men i de stora frågorna kommer det att vara de stora länderna som bestämmer Europas framtid och därmed även Sveriges framtid. Jag vill inte det. Jag tycker att det är bättre att man försöker komma in.
Det är en klassisk svensk linje att alltid försöka vara med vid alla de förhandlingsbord där frågor som är av betydelse för Sverige avgörs. Vi ska försöka vara med och påverka - det är möjligt att vi misslyckas i många fall - snarare än att så att säga sitta hemma och odla vår egen kål och snida på våra egna små lösningar.