Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår motivreservation som vi har i ärendet. Anledningen till det är att jag är djupt oroad över den riktning eurosamarbetet är på väg mot nu efter eurokrisen.
Till att börja med kan man konstatera att i en alltmer globaliserad världsekonomi påverkas alla länder av en djup ekonomisk nedgång i närområdet. Särskilt ett litet och exportberoende land som Sverige drabbas hårt när det blir ökad instabilitet eller kris i ekonomierna omkring oss. Det ser vi nu tecken på i den ekonomiska nedgången i Sverige.
Jag vill understryka att det därför är positivt ur Miljöpartiets synvinkel att euroländerna kunnat hantera den mest akuta ekonomiska krisen. Däremot tror jag att det är alldeles för tidigt att blåsa faran över för den europeiska ekonomin. Det finns många risker kvar att överkomma.
För oss är det tydligt att eurokrisen inte är en slump utan en strukturell kris som beror på att den gemensamma valutakursen och räntan som gäller för så vitt skilda ekonomier som den grekiska, den cypriotiska och den tyska inte kan skapa hållbara ekonomiska villkor.
Att på det sätt man gjort inom eurosamarbetet låsa fast medlemsstaterna i en gemensam penning- och valutapolitik kommer att leda till fortsatta ekonomiska bubblor som spricker och riskerar att skapa nytt ekonomiskt kaos.
Det är lätt att se att det under ett antal år varit stora skillnader i produktivitetstillväxt mellan länderna. Det har bidragit till stora underskott i bytesbalanserna och de offentliga finanserna på vissa håll i eurozonen.
Om man inte vill se de strukturella skillnaderna mellan Europas ekonomier och de risker som det medför kan man inte heller lösa problemet med Europas ekonomiska kris. Det tycker jag kännetecknar kommissionens förslag, vilket jag verkligen beklagar.
Det blir också alltmer tydligt att euroländerna inte klarar av att uppfylla ens de regler som man redan tidigare kommit överens om. Mycket tyder till exempel på att Frankrike redan i år inte kommer att kunna hålla sig inom de ekonomiska ramar euroländerna enades om i den så kallade stabilitetspakten och inte heller uppfyller det som man kom överens om i finanspakten för bara några månader sedan.
Stabilitetspakten är grunden för eurosamarbetet. Ändå klarar man inte av att uppfylla ens de villkor man hade där. Det är värt att fråga sig: Om inte ens de tyngsta euroländerna kan hålla sig till de regler som man redan sedan tidigare har satt upp, är det då verkligen högst prioriterat att ta nya och ganska långtgående steg i eurosamarbetet? Borde man inte försöka fixa det som man redan har kommit överens om sedan tidigare? Ur vår synvinkel kan inte några långtgående planer från kommissionen rädda förtroendet för euron om inte länderna är beredda att följa de regler som redan gäller för samarbetet.
Fru talman! Man kan därför med fog fråga sig om kommissionens förslag i detta dokument är möjliga att genomföra eller ens rimliga. I stället för att acceptera att eurosamarbetet inte var någon särskilt god idé redan från början och minska omfattningen i den ekonomiska samordningen mellan länderna väljer EU-kommissionen nu att gå åt precis motsatt håll.
På grund av, som vi ser det, politisk prestige och önskan att rädda europrojektet nästan oavsett kostnad kommer nu kommissionen med väldigt långtgående förslag om fördjupat eurosamarbete. Strategin verkar vara att till varje pris dölja ett misslyckande och i stället med krisen som påfösare tvinga befolkningen att gå med på åtgärder som aldrig hade varit tänkbara för bara några år sedan.
Med kommissionens plan tas mycket stora steg mot ökad överstatlighet inom EU. Makt förskjuts väldigt snabbt från medlemsstaterna till EU och EU-kommissionen. För mig och för de gröna partierna är det uppenbart att det inte finns något folkligt stöd för den inriktning som målas upp i kommissionens förslag.
Jag är därför djupt kritisk till de förslag som nu upptecknas i detta utlåtande. För mig är det tydligt att eurozonens problem inte kan lösas genom att man tar bort den nationella beslutanderätten över finanspolitiken. I stället är risken stor att överstatliga lösningar hindrar medlemsstaterna från att fatta de beslut som är nödvändiga för att lösa landets egna problem.
Eftersom länderna helt uppenbart står inför väldigt olika utmaningar och eftersom det finns obalanser i de individuella ekonomierna måste de lösas på nationell nivå. De steg i federal riktning som nu finns i kommissionens förslag är fel väg att gå ur vår synvinkel.
Det är viktigt att medlemsstaternas kompetens inte beskärs ytterligare. Om man ska rädda förtroendet för euron är det inte rimliga steg att ta att flytta över ansvar för budgetregler och skatter och att börja tala om gemensam politik för arbetsmarknadsområdet och det sociala området. Vi anser att detta är områden som fortsatt ska vara uppe till diskussion i EU men som ska hanteras på mellanstatlig nivå. De ska inte hanteras genom överstatliga beslut. Den viktigaste grunden för det är att det folkliga förtroendet för en sådan utveckling och det folkliga stödet för att ta stora steg åt det hållet inte finns inom Europa. Att fatta beslut som går emot befolkningens inriktning och det folket accepterar kommer inte att leda till ett stabilt och långsiktigt hållbart Europasamarbete. Det kommer snarare att riskera att leda till att sociala konflikter byggs in, vilket kommer att skapa mer instabilitet inom eurozonen i stället för motsatsen.
Om man ska röra sig åt det håll som kommissionen nu förespeglar och föreslår måste till att börja med ett kriterium uppfyllas. Det är att man har en bred debatt och en grundläggande diskussion inom eurozonen och även inom resten av EU, som självklart påverkas mycket av de förslag som genomförs inom eurozonen. Jag menar att det behövs en bred debatt och att de nationella parlamenten måste involveras tidigare än vad som har gjorts i diskussionerna om ett framtida EU. Utan demokratisk legitimitet kan inte några samarbeten överleva. Det gäller även euron.
Vi får ofta i debatten om eurofrågan och eurosamarbetet höra att det inte spelar så stor roll vad som händer där eftersom euroländerna löser sina egna problem. Sverige är inte med i euron. Därmed skulle vi inte beröras och inte heller kunna komma med förslag eller påverka inriktningen. Det tycker jag är en farlig verklighetsbeskrivning. Det finns många skäl till det. Ett är, som jag var inne på, att Sverige är en liten ekonomi och att vi påverkas mycket av vad som händer i vår omvärld. Ett annat är det faktum att Sverige i dag formellt är en del av eurosamarbetet. I och med de fördrag som vi har skrivit under är vi bundna att på sikt gå med i euron. Miljöpartiet har därför vid ett antal tillfällen krävt att Sverige precis som Storbritannien och Danmark ska kräva att få ett permanent undantag från euron. I dagsläget är det ungefär 90 procent av svenska folket som är emot att Sverige ska ansluta sig till euron. Det vore därför rimligt att lyssna till den starka majoriteten och lyssna till alla dem som sade nej i folkomröstningen om euron 2003 och kräva att Sverige får ett permanent undantag från eurosamarbetet precis som våra grannar i Danmark och Storbritannien. Tyvärr är det en majoritet i den här kammaren av partier som inte vill gå med på dessa krav. De vill inte legitimera folkomröstningen och det beslut som har fattats där.
Fru talman! Jag ser en stor risk att kommissionens förslag, om det skulle genomföras, kommer att leda till en splittring av EU. Om euroländerna skulle gå vidare i ett djupare samarbete, som förespeglas här, och de andra länderna skulle stå utanför kommer det att leda till stora problem för hela EU framöver. Vi tycker därför att det är oroande att den svenska regeringen står så pass passiv som den gör i de här frågorna och låter utvecklingen fortsätta utan att protestera eller utan att tydligt ta avstånd från denna inriktning.