Fru talman! Europas kris är inte över. Sedan någon vecka tillbaka vänds intresset mot Cypern och det som händer där. I morse nåddes vi av beskedet att prognoserna för den stora spanska ekonomin skrivs ned. Man räknar nu med att tillväxten under innevarande år blir minus 1,5 procent, det vill säga recession. Tidigare hade man trott att det skulle stanna vid minus 0,5. I prognosen skriver man upp arbetslösheten i Spanien till 27,5 procent. För varje läsning som levereras framstår krisen som värre, eller i alla fall långt ifrån avvärjd.
Det är Europas ungdom som drabbas allra hårdast. I Spanien är ungdomsarbetslösheten 60 procent, i Grekland är ungdomsarbetslösheten 50 procent och i Portugal är den 40 procent. Många av de ungdomar som kan, det vill säga de som har utbildning och är starka på den arbetsmarknad som finns på andra håll, väljer att emigrera. I Sverige är ungdomsarbetslösheten inte lika hög, runt 25 procent. Redan det är naturligtvis en fullständigt oacceptabel nivå. Vi håller på att offra Europas ungdom, Europas framtid, för en ganska halsstarrig åtstramningspolitiks skull. Det får helt enkelt inte ske.
EU-kommissionen har en plan. Det är den planen som vi har granskat tidigare och nu diskuterar i kammaren. Det handlar om att i efterhand laga allvarliga konstruktionsfel i eurosamarbetet.
Jag kanske i någon mån, i motsats till föregående talare, har lite mer förståelse för själva idén som en teoretisk modell. Den går ut på att den ekonomiska politiken och politiken över huvud taget måste centraliseras inom eurozonen. En riktig och, som man säger, verklig monetär och politisk union ska nu förverkligas. I förlängningen är det en federalistisk plan som man vill sätta i verket, i alla fall i de djärvaste perspektiven.
Det går, som jag sade, att teoretiskt förstå motiven. Det innebär inte att vi ställer upp på dem. Om valutaunionen ska fungera krävs det ökad samordning och styrning av den ekonomiska politiken. Det fordras att man har betydande fördelningspolitisk kraft i centrum av en sådan union. Det krävs långtgående solidaritet mellan medlemsländerna i en sådan union.
Det är det teoretiska resonemanget som jag kan ha en viss förståelse för. Sedan kommer vi till praktiken.
Vi socialdemokrater vill understryka att Sverige har ett starkt intresse av att eurozonen löser sina problem. Det är det första som måste sägas. Vi vill inte stå i vägen för det som måste göras. Men vi tänker inte heller stå tysta, utan vi tänker lägga oss i det som faktiskt föreslås och det som sker.
Vi ser och vi oroas över att Europeiska unionen nu utvecklas i det som kallas olika takt. Vi vill så långt möjligt begränsa följderna av denna otakt, och vi vill att beslutsfattande så långt det nu är möjligt ska hållas ihop inom EU-27 även om vi naturligtvis inser att det är en ganska knepig balansgång. Det kommer att bli så.
Vi anser också, och det är vi överens om i utlåtandet, att redan beslutade åtgärder med syfte att just stärka styrningen och samordningen av den ekonomiska politiken först borde få en chans att verka och fungera. Jag tänker då naturligtvis på stabilitetspakten och de så kallade sexpacken och tvåpacken som har till syfte att styra upp politiken och ekonomin. Vi tycker att de borde få verka innan man sätter nya, djärva projekt i sjön.
Jag tror för min del att det sker väldigt mycket för att hålla den så kallade marknaden på gott humör. Man måste hela tiden fortsätta att leverera sådant som kan muntra upp marknadens aktörer. Men man borde kanske ha lite mer is i magen - det är i alla fall lätt att säga - och se till att det som redan är beslutat får en chans att fungera.
Jag sade att det teoretiskt går att förstå varför de här långtgående federalistiska förslagen läggs fram. Invändningarna mot förslagen baseras inte på att idén är helt obegriplig utan på att det inte är en framkomlig väg. Andra talare har varit inne på det perspektivet. Vi tror inte att det går att uppbringa ett folkligt stöd för en så långtgående, rent av dramatisk, omvandling av den europeiska, i dag nationellt baserade, demokratin. Det går inte att få stöd för en sådan utveckling. Jag skulle också vilja säga att det inte heller är önskvärt med en så långtgående centralisering av beslutsfattandet, utan det måste finnas andra, och det finns andra, metoder att överväga och pröva.
Den ekonomiska krisen kräver däremot politiska lösningar. Avvisar man federationen som idé måste man ha en annan idé om vad som ska göras politiskt. Jag skulle vilja påstå att det finns tillräckligt många opinioner och meningsyttringar i Europa, och även här i Sverige, som går ut på att man pratar om vad man inte vill göra. Jag tycker att det ligger ett uppdrag på oss alla som deltar i den här diskussionen att bjuda till och försöka prestera några alternativa lösningar på de problem som ligger framför oss.
Det behövs mer politik, inte mindre. Det som har hänt i Europa är framför allt ett misslyckande för just marknaderna, för finansmarknaden och för bankerna. Lösningen är inte mer marknad utan mer politik. Diskussionen måste handla om hur den politiken ska se ut.
Det finns en skrivning i utlåtandet där regeringens synpunkter citeras. Där säger regeringen att krisen i eurozonen visar att marknadstryck som regel är effektivare än kollegial påtryckning för att förmå länder att genomföra ekonomiska reformer. Men det är inte lösningen. Marknaden är inte lösningen på de här problemen, utan det är politiken som måste in på ett mycket mer kraftfullt sätt.
Det skulle vara oerhört pretentiöst att säga att man har en fullständig lösning att leverera, men däremot tror jag att vi borde kunna slå fast vissa saker. De värst krisdrabbade länderna behöver mer tid. De kommer inte undan att de måste ta kontroll över sina offentliga finanser och få ordning och reda i ekonomin, men de behöver tid. Och de behöver solidaritet. De kommer inte undan att återta kontrollen, men de kommer inte att klara det själva med mindre än att de sociala och politiska konsekvenserna riskerar att bli ohyggligt stora och oacceptabla.
Den anpassning som Tyskland måste göra är minst lika stor som den Grekland måste göra för att man på nytt ska få balans i eurozonens ekonomi, och det är dit man måste komma.
Tid är nödvändig men också balans. Det handlar om en solidarisk balans mellan länderna men också om en balans i de konsolideringsprogram som lanseras och genomförs. Sparsamhet och kostnadsanpassning är nödvändiga men också målmedvetna satsningar för att skapa jobb och ekonomisk tillväxt. Jag har tagit del av hundratals dokument - det vågar jag säga utan att överdriva - i EU-nämnden där det står "tillväxt" och "strukturreformer" på varannan sida, men jag har sett väldigt lite av konkreta åtgärder som går i den riktningen. Det mesta som den europeiska högerpolitiken levererar är åtstramningar, och arbetslösheten stiger och recessionen biter sig fast i Europa.
Jag vågar påstå att det Europa behöver är mer av socialdemokratisk politik och mindre av det vi nu ser.
(Applåder)