Fru talman! Enligt en ny opinionsundersökning är det nu fler svenskar som vill att Sverige ska lämna EU än det är som vill att Sverige ska vara kvar - 44 procent mot 41 procent enligt Yougovs undersökning som publicerades för någon vecka sedan. Det är inte så förvånande med tanke på den ständigt pågående eurokrisen med ständigt nya huvudaktörer, nu senast Cypern.
Jag tror att även de som 2003 röstade för att Sverige skulle gå med i euron och EMU nu är tacksamma för att Vänsterpartiet och andra då så ihärdigt argumenterade för att hålla Sverige utanför detta sluttande plan. Det drar till synes obönhörligt ned först Sydeuropa i ett moras av massarbetslöshet, desperation och förstörda statsfinanser, och det hotar även EU:s stormakt Frankrike och på sikt även Tyskland. Också EU-länder utanför eurozonen, som Sverige, påverkas naturligtvis av denna kris - ja, man kan nog säga detta drama. Ledarna för eurozonen verkar inte veta vad de ska göra.
Svenska Dagbladets krönikör Andreas Cervenka beskrev talande detta på sin blogg häromdagen. Den nye ordförande för eurogruppen, holländaren Jeroen Dijsselbloem, sade först i en intervju i Financial Times att räddningen av Cypern ska ses som ny modell för hur problemtyngda banker ska hanteras. Han berättade att det nuvarande systemet där skattebetalare ständigt får betala för bankernas misstag måste få ett slut. Om vi vill ha en sund finanssektor är det enda rätta att säga: Om du tar på dig risker måste du hantera dem, och om du inte kan hantera dem så borde du inte ha tagit dem från början. Så sade Dijsselbloem.
Men detta uttalande fick bankaktierna att falla, så han gjorde en snabb reträtt. Några timmar senare kablades en kommuniké ut, där Dijsselbloem tog tillbaka det han hade sagt. Cypern kommer inte alls att fungera som något exempel, utan "Cypern är ett specifikt fall med exceptionella utmaningar som krävde de åtgärder som vi kom överens om i går. Makroekonomiska anpassningsprogram är skräddarsydda för situationen i det berörda landet och inga modeller eller mallar används".
Cervenka avslutar sin blogg med konstaterandet att det finansiella systemet är ett fuskbygge som vilar på bräcklig grund och att marknaden har blivit ett monster.
Fru talman! Jag kan inte låta bli att associera till dessa aktuella händelser och kommentarer när jag läser dagens utlåtande om EU-kommissionens meddelande om en plan för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union.
Det framgår av utlåtandet att kommissionen själv konstaterar att trots mycket kraftfulla åtgärder är förtroendet för EMU mycket lågt. Det är en klädsam självinsikt, kan man tycka. Men sedan är det svårare att hålla med. Kommissionen efterlyser en övergripande vision för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union. Enligt visionen bör
alla
ekonomiska och finanspolitiska beslut som medlemsstaterna överväger samordnas, godkännas och övervakas på EU-nivå. Detta bör även innefatta beskattning, sysselsättning och andra politikområden som är väsentliga för EMU:s utveckling. EMU bör även förstärkas genom att EMU får egna finanspolitiska medel och i slutändan en egen central budget för stabiliseringspolitiska åtgärder. EU-kommissionen verkar vara övertygad om att den kurs som så tydligt leder ned i diket är den som ska fullföljas.
Fru talman! Kommissionens meddelande innehåller långtgående förslag om ett fördjupat EU-samarbete. Stora steg tas mot ökad överstatlighet. Vi menar att problemen i euroområdet inte kan lösas genom att man beskär medlemsstaternas nationella beslutanderätt över finanspolitiken. Det skulle förhindra medlemsstaterna att fatta nödvändiga beslut utifrån sina egna förutsättningar. Kommissionens förslag innebär på lång sikt en central EU-budget och en kraftig förändring av dagens EU-samarbete. Grundläggande befogenheter flyttas från medlemsstaterna, vilket skulle kräva fördragsändringar. Det skulle i sig behöva föregås av omfattande debatter i medlemsstaterna, i de folkvalda parlamenten med mera.
Vi menar att kommissionens förslag kan leda till allvarlig splittring av EU där euroländerna fortsätter med ett så kallat fördjupat samarbete som kanske får omfattande konsekvenser för icke-EMU-länder inom Europeiska unionen.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till motivreservationen.