Herr talman! Propositionen föreslår ändringar i bland annat räntelagen för att genomföra ett EU-direktiv om bekämpning av sena betalningar. Direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att vi kan genomföra en strängare lagstiftning om vi så önskar för svenskt vidkommande. Jag kommer i mitt anförande att i huvudsak beröra det som kretsar just kring betalningstider, eftersom det är där vi har de två reservationer som finns i betänkandet.
Vi sverigedemokrater tycker att vi ska ha tydliga, enkla och rättvisa regler för företag i Sverige. Det är bra att propositionen och betänkandet innehåller just detta när det gäller myndigheters förhållande till företag som leverantörer. Vi tycker dock också att det ska vara enkla, tydliga och rättvisa spelregler mellan företag. I dag är det otvetydigt så att det finns företag, framför allt storföretag, som använder sina underleverantörer som bank. Det gör man helt enkelt - det är det många som har vittnat om de senaste dagarna, bland annat till mig - genom att man vid upphandling ställer krav på väldigt långa betalningstider.
Det förslag den majoritet som till att börja fanns i utskottet stod bakom - det förslag Alliansen stod bakom - innehöll möjligheter att vid förhandlingarna även fortsättningsvis ställa krav på underleverantörer om väldigt långa betalningstider och fakturor. Det är alltså inte en så stor förändring från dagsläget. Många har också vittnat om att det kommer att fortsätta. Företag har ringt upp bland annat mig och sagt att vi med regeringens förslag kommer att få en liknande situation i framtiden.
Vän av ordning kanske noterar att vi sverigedemokrater inte alltid är vän av EU-direktiv. Det händer dock ibland att även en blind höna och så vidare, och i det här fallet har EU gjort någonting bra för företagen. Om man tittar på EU-direktivet ser man att det är ett minimikrav med möjlighet att avtala upp till 60 dagar. Men regeringens förslag möjliggör ytterligare betalningsdagar utöver de 60 dagarna.
Man säger att de små företagen används som bank. Men de små underleverantörerna - det kan också vara medelstora och stora företag som är underleverantörer - kan ibland hänskjuta betalningarna till sina leverantörer, som i sin tur hänskjuter dem till sina leverantörer. I slutändan är det alltid den svage som får betala, det vill säga att den svage får med sin checkkredit och sitt kapital finansiera de större företagens verksamhet. Jag tycker i ärlighetens och hederlighetens namn att de större företagen, om de har problem med finansieringen, kan sköta finansieringen via sin egen checkkredit eller lån i bank.
Det är ändå så att underleverantörer ska betala skatter. De ska betala sina löner och de ska betala sina leverantörer och får då ibland låna pengar till detta, därför att de i sin tur har gett lån till sina kunder. Det är inte rimligt. Det är skadligt för de företagen. Många företag vittnar också om att de haft ekonomiska svårigheter på grund av att storföretagen utnyttjar sin starka ställning.
Det är också skadligt för Sverige, för det är i de små och medelstora företagen som nya företag ska växa fram. Det är i de små och medelstora företagen som tillväxten och de nya jobben ska komma. Om låneutrymmet av kapitalet i de bolagen är uppbundet av lån till kunderna kanske det inte blir någon ny produktutveckling och tillverkningslinje. Det kanske inte blir någon forsknings- och utvecklingsavdelning. Man kanske inte har råd att säkra patent. Man kanske inte kan göra satsningar på arbetsmiljö och säkerhet. I värsta fall kanske man inte kan nyanställa.
Herr talman! Jag måste säga att jag är lite förvånad över att regeringen, som i vanliga fall brukar vara bäst i klassen när det gäller att implementera EU-direktiv, just i det här fallet har missat intentionerna i EU-direktivet och även i fortsättningen företräder den starkes rätt.
Det förvånar mig att regeringen så klart och tydligt tar ställning för storföretagen mot små och medelstora företag. Om man lyssnar på väggarna som viskar rådde det inte full enighet inom regeringen i den här frågan. Om man ska tolka viskningarna rätt fanns det starka krafter inom regeringen som ville ha 30 dagars betalningstid. Samma viskningar påstår att till exempel Centerpartiet kanske hade en orimligt stor och stark påverkan på det förslag som slutligen lades fram. Då kan jag tycka att det är rätt att regeringen får tillbaka den här frågan, får göra ett omtag och komma med ett nytt förslag som tar hänsyn till vad oppositionen har sagt, men också funderar ett varv till och kanske ger Centerpartiet lite mindre inflytande över det färdiga förslaget.
Av den anledningen kommer jag nu inte att yrka bifall till vår reservation 2. Vi ställer oss i stället bakom den gemensamma reservationen från S, V och MP, reservation 1, och kommer att rösta på den i kammaren senare i dag.