Herr talman! Först vill jag komma med några tillrättalägganden. Ola Johansson påstår att vi tidigare har föreslagit 60 dagar som någon absolut gräns som också skulle kunna bli ett rättesnöre och att vi därefter ändrat oss till att det ska fastställas till 30 dagar som ska bli något slags rättesnöre. Det är inte riktigt. Det vi föreslog tidigare var 30 dagar plus möjlighet att, genom avtalsfrihet, förhandla upp det ytterligare 30 dagar ungefär på samma sätt som i Alliansens förslag men att vi sätter gränsen till max 60 dagar.
Det förslag som vi nu ställer oss bakom är ingen absolut gräns. Det vet också Ola Johansson. Det är ett tillkännagivande till regeringen att komma tillbaka med ett förslag till riksdagen. Vi tycker fortfarande att det ska finnas möjlighet att avtala till en viss gräns. Men det vi gör just nu är att vi ger bollen tillbaka till regeringen att komma med ett förslag som är förankrat i riksdagen. Det var inte det tidigare förslaget.
Det är rätt att vi är överens. Vi är överens om så mycket. Vi är alla överens här inne om att 30 dagar ska vara något slags norm. Det är jättebra. Vi träter egentligen om en väldigt liten del av det här betänkandet. Det är bra att vi är överens och att vi tar ställning för små och medelstora företag som utnyttjas på det sätt som Ola Johansson själv beskrev från fordonsbranschen, som jag tror att det var. Så ska det naturligtvis inte vara. Det framstår för mig som lite märkligt att Ola har de erfarenheter som han har och beskriver så detaljrikt hur små och medelstora företag i vissa branscher systematiskt utnyttjas samtidigt som han har ståndpunkten att man ska ge de stora företagen möjlighet att fortsätta att göra detta.
Gör så här: Gå hem, fundera ett varv till och låt regeringen komma tillbaka med ett förslag som är förankrat i kammaren och som innebär att vi kan ha avtalsfrihet men en begränsad sådan.