Herr talman! Det är lite trist att det förefaller svårt att övertyga oppositionen med argument.
Herr talman! Jag har haft förmånen att under 25 år arbeta inom svensk fordonsindustri. Den dagen jag inte befinner mig här hoppas jag att kan få återkomma som säljare av tjänster och system som stöder fordonstillverkarnas verkstäder och få ge deras kunder information om hur man reparerar och underhåller deras produkter.
Jag har själv upplevt hur många jobb skapas genom bemannings- och konsultföretagen. Inom tillverkningsindustrin och på storföretagens utvecklingsavdelningar gör unga yrkesutbildade och ingenjörer varje dag betydande insatser för att stärka Sverige och utveckla hållbara lösningar för transport och kommunikation hos Volvobolagen, Ericsson och deras underleverantörer.
Kostnaderna för att anställa unga i vårt land är låga. Tack vare att arbetsgivaravgifterna för ungdomar under 25 år har halverats kan svenska ungdomar konkurrera internationellt med sin kompetens utan att behöva arbeta till avsevärt lägre löner än sina äldre arbetskamrater.
Industrin är global, och många av de utvecklingsuppdrag som beställs av storföretagen utförs i Asien, Östeuropa och Afrika eller närheten av anläggningar i anslutning till företagens respektive marknader och fabriker, det vill säga utanför Sverige, där villkoren för att arbeta och driva företag är annorlunda. Det brukar kallas offshoring när hela verksamheter och utvecklingsuppdrag flyttas till Bangalore i Indien, till Wroclaw i Polen eller till Shanghai i Kina.
Kolleger till mig berättar nu att det just på grund av de halverade arbetsgivaravgifterna finns ett inflöde av uppdrag eftersom det finns en kostnadsmässig fördel med att lägga utvecklingsuppdrag hos unga svenska ingenjörer i stället för att beställa offshore.
Storföretagens drivkrafter handlar om kvalitet, tillgänglighet och kostnad. I förhållande till leverantörer är tonen ibland hård. Det tillhör affärslivets spelregler att som köpare utnyttja konkurrensen för att skaffa sig själv egna fördelar. Kostnadseffektivitet och god totalekonomi är viktigt. Låga timpriser i kombination med längre betalningstider har blivit ett verktyg för storföretagen när det gäller att göra urvalet bland de många leverantörsföretagen i Sverige som konkurrerar om uppdragen. Leverantörsföretagen i Sverige ersätts för sitt arbete med uppemot fyra månaders eftersläpning. Likadant eller till och med värre är det i resten av Europa. Därför är det mycket glädjande att EU genom direktiv nu vill se till att medlemsländerna reglerar det här oskicket.
Regeringen har tillsatt en utredning för att komma till rätta med sena betalningar i Sverige. Med den utredningen som grund har det utarbetats ett förslag på Justitiedepartementet där utgångspunkten är att 30 dagar ska vara den längsta acceptabla betalningstiden och att det med leverantörens uttryckliga medgivande, det vill säga inte i allmänna villkor utan genom ett faktiskt medgivande när beställningen läggs, ska vara möjligt att träffa avtal om längre tider i det privata näringslivet. Offentliga upphandlingars betalningstider ska däremot fastställas till 30 dagar indispositivt.
Sena betalningar betyder att underleverantörers möjligheter att investera, erbjuda en god löneutveckling och en egen kompetensutveckling och i övrigt erbjuda bra anställningsvillkor omintetgörs. Det hämmar svensk industris utveckling när leverantörerna inte tillåts att ha ett eget kapital att investera i produkt- och tjänsteutveckling. Därför är det välkommet att regeringen nu säger att man vill följa utvecklingen noggrant och kan komma att skärpa lagen om den fria avtalsrätten inte räcker till.
När Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu i elfte timmen och Sverigedemokraterna i tolfte timmen gemensamt säger att de vill införa en bindande lagstiftning på nivån 30 dagar riskeras den konkurrenskraft som svenska konsult- och bemanningsföretag ännu har. Inte nog med att de vill återställa arbetsgivaravgifterna och driva unga bort från arbetsmarknaden, utan de vill också driva jobben bort från Sverige. Det kan bli den omedelbara följden av en ensidig svensk lagstiftning om 30 dagars betalningstid, vilket man nu föreslår i elfte timmen.
Vi ska inte tala om sydeuropeiska betalningstider här. De är långa, och framför allt efterlevs inte de regler som finns. I stället kan vi tala om hur det ser ut i Norden och i Tyskland. Med 30 dagars absolut betalningstid i Sverige går vi betydligt längre och hårdare fram än exempelvis Norge och Finland, som tillåter 60 dagar med rätt att träffa avtal om längre tid, eller Danmark, som har lagt sig på exakt den nivå som regeringen nu har föreslagit, det vill säga 30 dagar med bibehållen avtalsfrihet. I Tyskland är det också möjligt att avtala om längre betalningstid om säljaren uttryckligen medger det.
Ibland är det viktigt att gå före och vara ett gott exempel internationellt, men att så till den grad anpassa sig till EU-lagstiftningen att man går avsevärt längre än vad direktiven föreskriver och längre än vad de närmaste grannländerna gör på en så rörlig global marknad är inte så genomtänkt. Det är rent av oansvarigt.
Herr talman! Vi har talat om svårigheterna för små företag att klara likviditeten vid långa betalningstider. Risken att gå i konkurs är överhängande för den som tvingas ligga ute med egna leverantörsfakturor, moms, arbetsgivaravgifter och löner medan man väntar på att få betalt av de stora företaget, det vill säga kunden.
Men det finns också förhållanden där det är kunden som har låg likviditet och behöver avtala om längre betalningstider. Det kanske är ett nystartat företag under uppbyggnad som tvingas låna eller ta upp checkkrediter för att få verksamheten att gå runt den första tiden. För dessa företag skulle det vara en fördel att kunna komma överens och med leverantörens, storföretagets, goda vilja få lov att betala lite senare för det man har köpt. De i sin tur väntar kanske på att få betalt.
En tvingande lagstiftning är således riskabel för nystartade företag, som riskerar konkurs redan innan de har fått betalt för sin första kundfaktura.
För Centerpartiet är omsorgen om småföretagen viktig. Vi är medvetna om att det finns olika intressen att tillgodose. Näringslivets organisationer har stöttat regeringen i sitt förslag och har bidragit med sina egna erfarenheter. Regeringen har lyssnat till dem även om några av dem har börjat ändra sig. I vårt betänkande skriver vi att vi förutsätter att regeringen kommer att följa effekten av den nya lagstiftningen och vid behov återkomma med ytterligare förslag.
Med den erfarenhet jag har kan jag säga att det behövs en påtryckning mot storföretagen. Därför tycker jag att det är väldigt glädjande att det här tillägget finns. Men det är också exakt det som Socialdemokraterna skrev i sin kommittémotion på propositionen. Skulle det visa sig att storföretagen missbrukar sin maktställning för att pressa fram medgivande om sena betalningstider kommer regeringen att agera och skärpa lagstiftningen. Det är också den position som Socialdemokraterna har haft tills helt nyligen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har inte haft någon uppfattning alls intill nu. Sverigedemokraterna å sin sida hade föreslagit 60 dagar bindande, och risken med det är att det görs till praxis och att de korta betalningstiderna som vi redan har om 30 dagar förlängs så att fler företag än de som nu pressas av storföretagen blir utsatta.
Herr talman! Läser man i tidningar som beskriver läget inför omröstningar och lyssnar till den självutnämnda lobbyisten som ringer runt bland partierna i den här frågan kan ett ej utrett, illa underbyggt och helt spontant framlagt förslag få majoritet i kammaren. Regeringen måste då på något sätt göra riksdagen till viljes och arbeta fram en lag utan att konsekvenserna för företagen är riktigt klara, i strid med vad företagarnas organisationer har uttryckt som sin vilja när de har haft möjlighet att svara under remisstiden. Det åligger dem som lagt fram de här förslagen och oss som röstar i eftermiddag att se till att riksdagen fattar långsiktiga och väl underbyggda beslut som inte försämrar svensk konkurrenskraft, driver jobben utomlands och skapar problem för nystartade företag.
Traditioner är viktiga, sägs det. De kanske inte är det jämt, men inom affärslivet och arbetslivet skapar de långsiktigt hållbara spelregler. Det är en trygghet för parterna att veta vad som gäller. Avtalsfrihet är en sådan sak, både mellan parter i en transaktion och mellan parter i arbetslivet. Jag vågar inte ens tänka på hur fackliga organisationer skulle reagera om vi inskränkte avtalsfriheten på arbetsmarknaden med politiska beslut som vi gör nu när det gäller näringslivet.
Jag kan med egna erfarenheter intyga att det är något sjukt över storföretagens finans- och inköpschefers bonusar baserade på kassaflöden. I ett småföretag kan det ta upp till sex år av vinster i anspråk för att fylla det hål i likviditeten som skapas vid betalningstider på runt 120 dagar, för att inte tala om vad som sker med likviditeten om företaget dessutom skulle växa under den här tiden. Det är oacceptabelt att små företag ska behöva agera bank åt storföretag och själva hindras att växa och utvecklas. Men den döbelnsmedicin som ordinerats här är klart överdriven och riskerar patientens liv och hälsa. Jag skulle kunna läsa lite ur Runebergs dikt
Döbeln vid Jutas
, men vi tar det en annan gång. Ni kan googla på det.
Regeringens förslag, som jag har varit pådrivande för, innebär ett ökat och angeläget tryck på storföretagen att anpassa för en god utveckling med möjlighet till fler jobb i Sverige med storföretagen som den självklara motorn. Småföretagen är ryggraden i svensk ekonomi. Fyra av fem jobb har skapats i småföretagen de senaste 20 åren. Möjlighet till en sådan anställning och till att leverera tjänster av hög kvalitet som konsult åt ett storföretag är det bästa sättet för en ung ingenjör att etablera sig på arbetsmarknaden. Det vilar ett tungt ansvar på alla att denna möjlighet inte utarmas och dessa jobb flyttar till något annat europeiskt land, till Indien eller Kina.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkande CU6 och avslag på motioner och reservationer.
(Applåder)