Fru talman! Jag får väl tala med stenograferna och höra vad de tycker och inte tycker.
Jag delar Mats Odells uppfattning om just detta med ömsesidig respekt och att man inte kan beordra fram någon förhandling från den här kammaren. Vi är helt överens på den punkten. Men jag vill då berätta hur en förhandling går till, för jag är inte så säker på att man är medveten om det.
Jag kommer från fackföreningsrörelsen och har suttit med vid nattmanglingar om löner och allmänna villkor. Det går till ungefär så här: Först får man ett papper i sin hand där kraven inför förhandlingarna har skrivits ned, ofta naturligtvis lite påfyllda för att man ska ha förhandlingsutrymme. Man får motsvarande från motparten. Sedan sätter man sig ned och funderar på vad det är man vill göra.
Situationen kan också uppstå i en förhandling att någon säger: Här har ni en överenskommelse - take it och leave it! Men det är klockan kvart över fyra på morgonen när ingen orkar längre. Då kommer man i ett läge där man får ta ställning till, om det är på arbetsmarknaden, om man ska använda konfliktåtgärder eller inte. Det är så det går till. Man kan inte komma och säga: Ni får acceptera vårt sätt att hantera frågorna.
Ja, naturligtvis är det för att retas lite grann som jag använder ordet minoritetsregering; det ska jag inte förneka. Men ibland kan det faktiskt behövas. Jag har varit med förr och vet hur det kan vara när man tror att man har majoritet fast man egentligen inte har det. Det är skälet till att jag har nämnt det ett antal gånger i mitt anförande.