Herr talman! Vi ska gå tillbaka till det vi pratade om förut, EU:s energifärdplan för 2050.
För några år sedan beslutade Europeiska rådet att vi ska minska utsläppen av växthusgaser med 80-95 procent till år 2050 jämfört med 1990 års nivå. Det är väldigt bra. Annars kommer vi inte heller att kunna nå det gemensamma målet inom EU om att den globala medeltemperaturen får öka med högst 2 grader.
Den stora minskningen av växthusgaser är egentligen en fortsättning på EU:s klimatmål, som innebär att EU fram till 2020 ska energieffektivisera med 20 procent, öka andelen förnybar energi lika mycket och minska växthusgasutsläppen med 20 procent.
EU-kommissionen säger själv att EU:s nuvarande klimat- och energimål är ambitiösa men att det krävs ytterligare insatser och förändringar för att vi ska kunna nå utsläppsmålet för växthusgaser till 2050. Tyvärr måste jag säga att det i dag saknas konkreta riktlinjer för vad som behöver göras efter 2020.
EU-kommissionen lägger i färdplanen fram olika scenarier för möjliga energitrender, som det så fint heter. Man drar också vissa slutsatser, till exempel att elanvändningen kommer att öka fram till 2030, att vi kommer att behöva energieffektivisera i stor utsträckning och att användandet av förnybar energi kommer att öka.
Kommissionen lyfter också fram CCS-teknik och kärnkraft som betydelsefulla. Men Sverige förordar i EU-förhandlingarna framför allt utbyggnad av det förnybara.
Det är också positivt att färdplanen försöker skapa långsiktiga spelregler för marknadens aktörer. Det underlättar planeringen för framtida investeringar när det gäller både produktion av energi och distribution.
Dessutom kan en övergång till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp innebära en möjlighet inte bara för hållbarhet utan också för försörjningstrygghet och konkurrenskraft i Europa. Genom att minska användandet och beroendet av fossil energi bidrar vi till en bättre miljö. Men det gör också att vi blir mer konkurrenskraftiga på den växande globala marknaden för energirelaterade varor och tjänster.
Det är också bra att kommissionen har erkänt och pekat på att de brådskande åtgärderna med minskning av växthusgaser kan bidra till att vi undviker kostnader i ett senare skede. Vi måste alltså här och nu ta hänsyn till att kostnaderna kommer att öka ju längre vi väntar. Ett minskat beroende av fossila bränslen kommer också, som jag sade tidigare, att öka försörjningstryggheten och minska kostnaderna på sikt.
Många av EU:s medlemsländer står inför stora investeringar och kostnader när det gäller energiinfrastruktur. Men det handlar ändå om något som kommer att behöva göras till slut, på grund av åldrande infrastruktur för energi och produktionsanläggningar. Det här är ett utmärkt tillfälle att göra hållbara val.
För att nå målen i Europa och Sverige anser vi, som någon var inne på, att just allmänna och marknadsbaserade ekonomiska styrmedel, som energiskatter, skatter på kol, handel med utsläppsrätter och gröna elcertifikat, är viktiga drivkrafter. Vi håller också med kommissionen om att instrumenten måste kompletteras med investeringar i forskning och utveckling.
Vi i Alliansen i utskottet anser precis som regeringen att det är dags för EU att börja ta fram konkreta åtgärder för vad som händer efter 2020. Hur ska den miljöpolitiska ramen se ut då? Vi vill att kommissionen ska lägga fram en tidsplan för vägen till en ny energi- och klimatöverenskommelse efter 2020.
Det är alltså viktigt att kommissionen lägger fram skarpa förslag. Långsiktiga utsläppsmål behövs för att ge företagen tillräcklig förutsägbarhet och för att skapa incitament för långsiktiga, nödvändiga investeringar.
Regeringen anser att förnybar energi är en nyckel i den framtida utvecklingen. De många fördelarna med förnybar energi - hållbarhet, försörjningstrygghet och konkurrenskraft, som jag har nämnt tidigare - är alla väsentliga delar för att ställa om till ett hållbart energisystem. Men återigen: Vi behöver långsiktiga spelregler som sträcker sig mer än åtta år fram i tiden.