Herr talman! Jag tänkte börja med att säga att jag tycker att Inger René nästan motsäger sig själv lite grann. Hon sade att det verkar vara en fördel att man omkring afrikanska barn har en hel by som en sorts skyddsfunktion. De ska ha många vuxna att vända sig till.
Det låter väldigt sympatiskt, tycker jag. Det är just det argumentet vi har som vill titta på möjligheten till fler än två vårdnadshavare, möjligheten att skapa en större säkerhet och trygghet för barnet. Man ska ha många vuxna omkring sig som man kan lita på, många vuxna som ställer upp för barnets bästa.
Ditt argument, Inger René, att om man är flera vårdnadshavare blir det kanske mer bråk, osämja och sådana saker tycker jag inte stämmer riktigt. Resonerar man så är det allra bäst att man ger
en
förälder ensam vårdnad. Då slipper man bråket, eller hur? Det tror inte jag att ni vill. Jag tror inte på argumentet att flera vuxna kring barnet ökar bråket. Vill man som vuxen vara vårdnadshavare gör man det för barnets skull, för att skapa trygghet.
Någonting som jag också skulle vilja veta hur ni ser på är det konfliktförebyggande arbete som Inger René pratar om. Det låter ju väldigt bra, men tyvärr tror jag inte att det är så enkelt. Vi vet att många skilsmässor slutar i konflikter och bråk. Man pratar inte med varandra och man misstänker varandra för olika saker. Som det ser ut i dag är det möjligt, precis som jag sade i mitt anförande, för en förälder att stoppa barnets rätt och möjlighet att få vård. Jag menar att vi måste skynda på. Ett barn kan inte vänta i flera år på att få den vård som det behöver. Jag undrar varför ni inte säger ja till det här förslaget och kör i gång med arbetet snabbt som bara den.